Gudstjänstförnyelse och mina funderingar idag och igår

Under de (29) år jag har varit präst har ordet gudstjänstförnyelse varit flitigt förekommande både i mitt eget liv och i många av de sammanhang där jag har varit, det jag läst och funderat över. Det gör det fortfarande. Men jag undrar lite över var denna förnyelse befinner sig nu?

Ja, Sverige är långt. Det betyder att det är olika. Det som är självklart i en landsända är det inte i en annan. Här kommer bara några lösa tankar och iakttagelser. Kanske är de inte ens helt överensstämmande med verkligheten. Men det är en del av det jag upplever just nu i mitt hörn av Svenska kyrkan.

Under de år jag arbetade i Kalmar talade vi och arbetade mycket med gudstjänstförnyelse. Med det menade vi bland annat att mässan är central för denna förnyelse. Vi firade högmässa varje söndag och vi gladdes åt att få jobba med liturgin fullt ut. Många gånger var det fina och härliga mässor. Och vi kämpade för att behålla den söndagliga mässan som något självklart. Där gjorde många ett väldigt gott jobb genom att visa på levande gudstjänster och många gudstjänstfirare. Två Systrars var alltid ett slags förebild, även om vi i Birgittakyrkan var stolta också över det vi gjorde. Och ute i stiftet fanns inte minst Döderhult som kunde berätta om vad som går att göra genom att fira mässa varje söndag.

Det börjar bli länge sen Kalmartiden. Det har hänt mycket både här och där. Också positivt så har många fler upptäckt hur viktig högmässan och den liturgiska traditionen kan vara. I Kalmar har jag kunnat se att högmässorna i Domkyrkan är levande och härliga gudstjänster- det var det för mig under förra vintern. Efter sju år i Linköping var det också en skön upplevelse att märka att högmässan blivit än mer självklar i Kalmar Domkyrka. För även om det i många stycken är stora skillnader mellan Linköpings stift och Växjö stift så har Linköping nog ”kört om” Växjö vad gäller högmässans firande. Min bild är att biskop Martin Lind bidragit mycket till detta genom sin något kompromisslösa inställning till att det självklart borde vara mässa varje söndag överallt. (Tack för det!) Men församlingarna har också kunnat upptäcka det själva. Själv ser jag Vadstena och gudstjänstlivet i Klosterkyrkan där som en förebild, om någon undrar.

Så jag tackar Linköpingstiden för att ha bidragit till att jag fortfarande tror på högmässan och att fira en fullödig liturgi varje söndag. Det gör jag så mycket jag kan där jag nu befinner mig. Men det fungerar inte än att göra varje söndag, inte minst därför att jag inte tror att Kronobergsdelen av Växjö stift haft så många förespråkare för den söndagliga mässan som vi hade i Kalmardelen. Så det är ett styvt arbete att jobba för, både för Växjö Domkyrka, biskop Fredrik och de andra som behöver gå före ”oss på landet”. Ett bevis för att det är mycket kvar att göra var översikten av gudstjänster på Trettondedag jul i stora delar av Kronoberg, där det var svårt att finna ordet högmässa i raden av familjegudstjänster, ”ljusgudstjänster”, musikgudstjänster med jultema etc. Nej, inte heller jag fick hålla någon mässa, fast jag hade önskat det. Jag tar igen det på söndag med två.

Nej det är mycket kvar att göra. Och i det arbetet krävs det att också stift och biskop hjälper till genom att visa på det viktiga med att fira mässan, att den inte är en gammal kvarleva av oönskade traditioner som ingen begriper. För ibland är det jag får höra under ytan av vackra ord om att människor måste få ”med sig” en fin upplevelse av en ”trevlig” gudstjänst. Men ska kyrkan överleva måste vi våga hålla fast vid det som levt genom alla seklers experimenterande – mysteriet, tron på Kristus som kommer till oss med förlåtelse, liv och helig Ande genom sakramenten som blir till något nytt i oss, något vi aldrig kan skapa själva.

Nej, nu skriver jag inte mer den här gången.

bröd o vin stavar

Inkarnation eller reinkarnation?

Jag hoppas att det inte blir någon långvarig debatt kring de frågor som den pensionerade biskopen Bengt Wadensjö skrev om reinkarnationsteologi som en del av den kristna tron, och där biskop Martin Modéus svarade att så inte var fallet. Självklart, skulle jag vilja säga. Om inte annat för att vi i julens mysterium talar just om inkarnationen, den som innebär att Gud blir människa. Reinkarnation är något annat och hör inte hemma i kristen teologi.

Men det behöver jag ju inte skriva mer om. Det är ju bra att det finns sådana som biskop Martin som tar det ansvar som en biskop skall ha i en sådan situation. Tack för det, säger jag!

Maria och Jesus - skulptur i S:t Hans Kyrka, Linköping. Av Eva Spångberg, förstås.
Maria och Jesus – skulptur i S:t Hans Kyrka, Linköping. Av Eva Spångberg, förstås.

18 söndag efter Trefaldighet

18 söndag efter Trefaldighet. Detta blev min ”skrivna” predikan inför min sista söndag i Landeryds kyrka, Linköping.

Vad åtrår jag? Var finns min längtan? Vad söker jag efter? För jag är ju människa och som sådan har jag en inneboende längtan efter mer av det liv som jag ser. Jag vet ju att det finns mer i livet än vad jag kan se. Men det är inte alltid självklart att jag vet i förväg vad det är som jag söker efter.

Frågar jag Bibeln och den kristna traditionen så tror jag att jag skulle få minst två svar; dels så som kyrkofadern Augustinus en gång sa att vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i Gud; dels att jag också söker fel – efter tillfälliga lösningar som tillfredsställer den tillfälliga åtrån till något som ser godare ut än vad som finns förhanden. Allt sökande leder inte någon vart.

När Jesus talar om himmelriket i dagens evangelium så gör han det utifrån två likartade bilder. En nergrävd skatt och en dyrbar pärla finns och väntar på att bli upptäckta. Den som hittar dem kommer att göra allt för att bli rättmätig ägare till dem. Men innan de är upptäckta är de endast en dold skatt, något som det går att längta efter, utan att riktigt veta vad det kommer att vara.

Tidigare kallades denna söndag ”Trons lydnad.” Men texterna var delvis desamma. Nu heter det ”Att lyssna i tro.” Vi vet med säkerhet att lyssnande och lydnad inte är samma sak. De kan hänga ihop men de befinner sig snarare på olika platser i ett skeende. För att kunna lyda någon måste jag först ha lyssnat. Och vill jag inte lyssna kommer jag inte heller att lyda. Vad det än handlar om.

Så någonstans måste vi börja i ett lyssnande. Vad är det som Gud vill tala till oss om just idag? Och inte bara till ”oss” som en grupp, utan faktiskt till var och en av oss som individer. Genom samma ord säger han olika saker till oss var och en, eftersom vi lyssnar in olika saker därför att vi är olika. Därför blir också en predikan utifrån några bibeltexter en av flera möjliga tolkningar – och tilltalar därför också olika mycket eller litet.

Tre ord vill jag plocka ut som viktiga delar för denna söndag: Vägledning, Kraft, Kärlek.

I Ordspråksboken talar Gud idag till oss om bland annat vägledning. Att följa den väg som är Guds väg hör ihop med att lyssna till Guds ord, både de söta och underbara och de tuffare och svårare. ”Lyckliga de som följer min väg.” ”Lycklig den människa som hör på mig…” ”För den som finner mig finner livet och vinner Herrens välbehag.” När jag hör dessa ord vill jag verkligen bli lycklig genom att finna Guds väg.

I episteln möter vi lärjungar som med kraft förkunnar sin tro också i en motgång – på ett uttryckligt förbud att predika om Jesus svarar de utifrån sin tro: ”Man måste lyda Gud mer än människor.”

Det är visserligen sant. Men det går också att använda sådana uttryck för att vägra komma vidare i ett sammanhang där det behövs förnyelse. Det är just i en sådan situation som apostlarna befinner sig – mitt ibland dem som ser tron på Jesus och allt tal om honom som en fara för den goda tron och religionen. De försöker ju bara stävja en liten grupp av fanatiker, de där Jesustroende. De skulle säkert önskat att de hade fått säga det apostlarna sa: ”Man måste lyda Gud mer än människor.”

Så när vi lyssnar till Petrus ord om att lyda Gud före allt annat, så behöver vi också se att lydnaden till Guds ord och bud aldrig kan låsas fast vid en gång för alla färdiga synsätt på hur vi ska leva våra liv. Ser vi genom Bibelns och kyrkans historia så möter vi ständigt detta fenomen – människor av olika sorter som tror att de är färdiga med sin kunskap om Gud och försöker styra andra genom sina väl genombearbetade teorier.

I varje tid sker det något nytt. Men hur möter vi det? Med öppen nyfikenhet eller med fasa? Vi kan tänka på föräldrar som i tid och otid talar om för sina barn att det minsann var annorlunda förr – och därför bättre. Men de glömmer då bort att de själva en gång i tiden var unga pionjärer som tyckte att de möttes av rigida förståsigpåare (föräldrarna) som inte ville ändra något. Vi måste lära oss hur historien fungerar. För den upprepar sig.

När Jesus kom var det precis likadant. Trots att han fick många följare var det många som tog avstånd från honom. De såg honom som ett hot mot den etablerade ordningen. Och det var han förstås. Och det är Jesus fortfarande. För varje människa som hört hans röst och i den känt samklangen med sin inre längtan och röst blir livet tillsammans med Jesus något som sticker ut i omgivningen. Även fast vi inte söker efter det så blir det så. För Jesus lämnar ingen oberörd. Det är så det ska vara!

Det är en annan sak med det vi kallar vår kyrka. Den kan mycket väl lämna många oberörda. Även om vi behöver ett sammanhang som håller ihop oss som kristna så finns det alltid en risk att sammanhanget blir väldigt färdigt och låst och viktigare än innehållet. Vi gömmer oss lätt bakom våra omistliga traditioner och talar om Gud på ett sätt som inte berör någon – inte ens oss själva. Särskilt är det lätt för oss som är präster att hamna där.

Därför är det viktigt att vi försöker förstå det här med himmelriket och skatten. Där din skatt är – där är ditt hjärta. Där ditt hjärta är – där är din skatt. ”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen” säger vi ibland. Vi kan säga det godmodigt om barnens självklara hängivenhet vare sig de talar om små detaljer i en berättelse från skolan eller bara om vad kompisarna gjort i går. Men vi behöver lära oss att ta in det som en del av oss själva.

Därför behövs det kärlek. Den kärlek som vi har hört om kommer från Gud och som visar sig framför allt genom det som Jesus är och gör och har gjort för oss. Det är inte abstrakt, för hans kärlek enda till döden är inte abstrakt. Vi kan be om vägledning och kraft för vårt liv, för vår tro, våra relationer etc. Men utan kärlek är vi ingenting. Då är våra ord tomma, vår tro tom och våra liv ytliga och ihålliga. Hur fint det än ser ut.

Berättelserna om skatten och pärlan handlar om att finna denna kärlek och hålla fast vid den.

Genom Jesus, Kristus, vår Herre.

Psalmer: 405, 663, 583b, 715, 488:2-4

Texter 3 årgången: Ordspr 8:32-36, Apg 5:27-29, Matt 13:44-46