När flykt är enda utvägen

”När flykt är enda utvägen”
Ett brev om felaktig behandling av ett asylärende

Jag skrev till Migrationsverket i Malmö ungefär följande:

I mitt arbete som präst i Lenhovda möter jag bland annat många asylsökande. Även om strömmen av nya har avtagit är det fortfarande många kvar, och ofta har de väntat länge på antingen kontakt eller besked i sina ärenden.

Jag möter också sådana som fått avslag och som skall utvisas.

Jag vill här skriva om en av de familjer som jag mött och lärt känna. Redan när jag lärde känna dem för mer än ett år sedan hade deras ärende gått igenom flera omgångar av beslut och överklagan. Återstod i princip bara besked om utvisning. Men ju mer jag lärt känna dem desto mer har jag känt behovet av att säga till dem som bestämmer att de blivit felbehandlade av både Migrationsverk och domstol. Och jag vet att de inte är ensamma om att ha blivit misstrodda och felbehandlade. Det sker hela tiden, och nu har dessutom en granskning visat att det skett många felbedömningar och dåliga utredningar. Så också här!

Här har vi en barnfamilj med skolbarn och småbarn, som försökt lämna en mycket osäker tillvaro med risk för livet om de stannat kvar – och det enda de möter från myndigheterna är misstro. Några av de handläggare som de mött på Migrationsverket har varit mycket otrevliga mot dem. Den advokat som skulle ta sig an ärendet gjorde inget för att försöka hjälpa dem. Det var som alla från början bestämt sig för att anta att de bara flytt till Sverige för skojs skull. Med tanke på vad som i dag framkommit genom Migrationsverkets egen analys så har många ärenden bevisligen skötts dåligt av verkets egna handläggare. Jag anser att detta är ett sådant ärende, som bör gås igenom igen helt och hållet. Det må vara att handläggarna anser att det hela gått ”rättssäkert till”, men jag anser att det i praktiken betyder att handläggarna menar att de själva går säkra oavsett vilka beslut de tar.

För ca 18 månader sedan kallades hela familjen till information på Migrationsverket i Växjö. Då talar en okänslig byråkrat om för barnen att de inte får stanna kvar här utan ska tillbaka till ”sitt” land. Den äldre flickan chokades svårt av detta besked. Hon gick inte till skolan på hela läsåret. Orkade knappt äta, sov på dagen och var vaken stora delar av nätterna. Men Migrationsverket ansåg inte att hennes hälsa var något att ta hänsyn till. Det kan man bland annat läsa i deras beslut, med formuleringar som okänsligt inte tar någon hänsyn utom till en snäv tolkning av paragraferna. Någon större hjälp att hantera hennes problem fick inte heller familjen. Det var som de inte existerade annat än när de skulle kallas till möten – som de inte förstod varför de skulle komma till.

Med hjälp av vänskap och stöd fick den äldre flickan en bra sommar och har kunnat gå i skolan en hel termin. Föräldrarna har hela tiden vetat att Sverige vill utvisa dem, men har inte velat bekymra barnen med det. De ville att barnen åtminstone kunde få så många goda dagar här som möjligt. Migrationsverket verkar dock anse att barn är som vuxna som ska få veta allt och konfronteras med varje beslut som de tagit. Tillsammans med stöd från andra har föräldrarna – sen den chockartade konfrontationen för ca 18 månader sedan – låtit barnen stanna hemma i stället för att möta en torr byråkrat på Migrationsverket. Det har inte varit populärt hos myndigheten, som inte tycks förstå att människor har ett liv, en gemenskap att värna om, en familj som behöver hålla ihop. Då kan man inte utsätta barnen i onödan för chockerande upplevelser.

Med jämna mellanrum har det kommit brev från myndigheten. Brev som var på svenska, ett språk som föräldrarna ännu inte har kunnat tillägna sig, även om de gjort många framsteg. Det är inte lätt att förstå byråkratsvenska, inte ens för en vanlig svensk. De har inte haft många kontakter som kunnat hjälpa dem. Därför har jag flera gånger fått försöka att hjälpa till med en hjälplig översättning till engelska, ett språk som endast en av föräldrarna behärskar lite grann.

Till familjens sak hör att de kommer från Tjetjenien. Enligt Migrationsverket betyder det Ryssland. Men det är inte så det fungerar i verkligheten. Även om familjen står som ryska medborgare är deras identitet tjetjener. Och tjetjener som inte står ut med den diktatur och våldsmentalitet som där råder blir snabbt offer för regimens våld. President Kadyrovs privata milis ligger bakom många av de övergrepp som drabbar civilbefolkningen. Det är också därför som de flytt landet, liksom tusentals andra tjetjener. När jag läser Migrationsverkets resonemang undrar jag hur många ”bevis” en asylsökande måste kunna styrka innan verket över huvud taget bryr sig!?

Jag har lärt känna familjen och vet hur det oroat sig för framtiden. För pappan innebär ett återvändande till Ryssland samma som att hamna i Tjetjenien och försvinna. Migrationsverket verkar anse att Ryssland skulle garantera familjens säkerhet efter en utvisning. För mig är det samma som att påstå att Ryssland värnar mänskliga rättigheter. Ett Ryssland som den senaste tiden använt exakt samma grymma metoder mot syriska rebeller som de använt i Tjetjenien.

Familjen kan inte tänka sig återvända till vare sig Ryssland eller Tjetjenien. De sökte sig till Sverige med önskan om att slippa förföljelse och krig, slippa undra när milis eller polis kommer nästa gång för att ta med pappa till förhör med tortyr och osäker utgång.

Jag önskar att jag kunde få Migrationsverket att ändra sitt beslut. Jag vill hänvisa till barnens liv och hälsa och den mycket osäkra situation som fortfarande råder i Tjetjenien. Det finns något som heter Barnkonventionen, stadgad av FN. Dessutom finns det något jag kallar barmhärtighet. För mig är det tillräckligt, även om det inte verkar vara så för svenska Migrationsbyråkrater. Det är ett bekymmer som jag delar med många – att myndigheternas medarbetare stålsätter sig mot varje möjligt hänsyn till människors liv och hälsa. Allt för att ”det heliga regelverket” ska få råda i varje situation. Samtidigt som det i varje fall handlar om en tolkning, där den viktigaste regeln verkar vara att försöka avslå så många ärenden som möjligt.

Familjen har önskat få börja om ett liv i trygghet i ett Sverige som har gott om plats. Jag vet att de vill vara goda medborgare i sitt land. Deras gamla land är för dem förstört – och deras nya land har ännu inte förstått att ta emot dem. Därför är de nu försvunna. Och jag stöder dem helhjärtat.

Lói Stefánsson, präst i Svenska Kyrkan

Oro och bekymmer

Oro och bekymmer är det många som har. Jag har min del av det också. En del av min oro och bekymmer är att så många andra har så mycket mer oro och bekymmer i sina liv.

Det kan handla om några av dem jag möter varje vecka i församlingens språkcafé. Var och en av dem har haft sin väg, ofta lång och farlig, till vårt nordligt belägna land. Somliga vet att de nog får stanna. Andra kämpar med oro och bekymmer över sig själva och sina familjer. Oro som sliter och tär sönder glädjen och framtidstron.

Men någonstans finns det alltid ett litet hopp kvar. Det är inte kört. Inte än.

Oro och bekymmer kan handla om tillståndet i världen. Om den svarta röken som berättar om ännu en våldshandling – bomber mot vanliga, oskyldiga människor som inte kunde värja sig. Eller kapsejsade små gummibåtar som lämnar efter sig medelhavsstränder fulla av död. Men det kan också vara ansikten hoptryckta mot ett taggtrådsstängsel som hindrar dem från att finna en väg till ett nytt liv i frihet utan krig och ond bråd död.

Kanske känns det hopplöst. Men ändå fortsätter människor att leta efter det liv som varje människa har rätt till att leva – i frihet och gemenskap. Och vi ber i kyrkans förbön i fastan:
”…för allt ont, för djävulens grymhet och list, för pest och hungersnöd, för krig och världsbrand, för ondskans makter i  himlarymderna, för uppror och splittring, för eld och våda, för ond bråd död, för den eviga döden. BEVARA OSS, MILDE HERRE GUD.” (ur Svenska kyrkans Litania)

Vi har fog för oro och bekymmer. Vi ska oroas över hur hård världen håller på att bli och se till att inte bli en del av denna hårdhet. Den finns överallt. Den exponerar människors svagheter, kastar smuts på oskyldiga, misstror de flesta, förstör relationer och samhällen, och trampar på kärleken, friheten, glädjen och gemenskapen. För alltför många skor sig så mycket de bara kan på andras svagheter. Skaffar sig rikedomar som de varken behöver eller har rätt till. Och dessutom har mage att påstå att det är ”de andra” som är bovarna.

Men världen tillhör oss alla! Hur trångt det än må vara eller bli är varje levande del av skapelsen värd att tas om hand, respekteras och vårdas om. De som drömmer om världsherravälde har alltid funnits. De har också alltid gått under, förr eller senare. Det finns ingenting de får ta med sig av sina rikedomar eller makt dit de då kommer.

Trots all denna oro och bekymmer, som ibland gränsar mot hopplöshet vill jag ändå våga tro på människans möjlighet. Jag vet att det finns godhet, vänskap, omtanke, barmhärtighet. Världen har mycket av allt detta. Men det behöver större utrymme – och för den saken behöver fler tro på just detta.

JO, jag tror att allt detta är möjligt, men endast med Guds hjälp.

 

Regeringen, Stockholm och Öresundsrevolutionen

Jag har gillat ”gruppen” Öresundsrevolutionen på Facebook. Jag följer en del av deras många inlägg, jag läser en del av mediarapporteringen också. Och jag gör det därför att jag är helt emot det beslut som regeringen tillsammans med sina stödpartier i frågan; M, L, SD, och KD har beslutat skall gälla från 4 januari. Allt för att de är rädda, för att de inte klarar av att tänka klart i tider då det som sker i Sverige kallas flyktingkaos medan det verkliga kaoset är någon annanstans.

Beslutet andas brist på visioner och fullt med panik. Inte konstigt alls, då exempelvis Socialdemokraterna sett fler och fler av sina potentiella väljare välja SD i stället. För mig är det inte alls konstigt, men jag väljer att inte skriva min elaka kommentar. Och Moderaterna har slutat vara ”nya” och är bara gamla och tråkiga igen. Allt handlar om byråkrati som kollapsar och att räkna pengar. Var lobbyisterna finns kan man ju undra.

Jag tycker att statsministern och hans regering har förbrukat sitt förtroendekapital. Men det har de flesta andra partier också gjort. Däremot inte många vettiga grupper i samhället, exempelvis Svenska Kyrkan. Men jag vet att dessa frågor splittrar genom kyrka och samhälle, familj och vänner. Jag väljer dock konsekvent den hållning som jag anser är människovärdig. Därför anser jag att beslutet som skall träda i kraft 4 januari skall upplösas!

Och även om jag ibland tycker att ”Öresundsrevolutionen” fokuserar för mycket på bara Skåne och Danmark så håller jag med deras argumentering i grunden. Samt de många danska politiker som anser att svenska regeringen är på fel väg.

Från öppet samhälle till slutet – vad blir nästa steg?