Från mitt lilla hörn av världen

Från mitt lilla hörn av världen

Mitt hörn av världen, mina små iakttagelser och funderingar över livet är kanske inte så märkvärdiga. De flesta andra har också sådana funderingar på sitt lilla hörn, även om alla inte skulle acceptera beteckningen ”hörn”. Ett hörn är ju bara en liten del av verkligheten och många av oss tror sig nog om att ha lite mer att ge än bara ett ”hörn”. Men jag nöjer mig med ett litet hörn. För även det lilla kan vara viktigt.

Just nu har jag många tankar om tillståndet i världen. Vem har inte det? Många bekymrar sig om det hårdare klimatet mellan människor och det snart kraschande klimatet för hela jordens liv. Och tendenserna är skrämmande. Tongångarna mellan ledare för olika länder låter olycksbådande. Värst låter för närvarande han som tror sig vara kung av Turkiet. Men han är inte ensam. Överallt i västvärlden är tongångarna mer och mer nationalistiska.

”Självklart” handlar det inte om att återupprepa gamla försyndelser som vi kan läsa om i historien! Nej, nej, det är förstås bara något som ”folket” måste reagera emot i nutiden. Fast den som läst bara liten aning historia känner igen vindarna. Det är samma vindar som blåste när första och andra världskriget startade (1914 och 1939). Det handlar om underblåst hat förklätt till ”kärlek till nationen”.

Har vi inte lärt oss något alls? Det är min lilla ”hörnfråga” för idag.

Hur är det egentligen?

Hur är det egentligen? Det är en fråga som kan inleda många olika funderingar. Den kan vara en mycket personlig fråga från en människa till en annan; ”Hur ÄR det egentligen?” – med dig? Som ett sätt att fråga ”Hur mår du?” med en tydlig markering som säger ”jag bryr mig”.

Alltför ofta ställer vi frågor som ”hur mår du?” i all välmening, men utan tid eller intresse av att höra det egentliga svaret. Det skulle ju kunna bli för personligt. Och ofta svarar vi väl på samma sätt som frågan är ställd – med ett opersonligt ”bra, och du?” Så öppnas kanske en konversation som kommer att handla om helt andra saker än hur det egentligen är.

Jag har alltid lite svårt med sådana här frågor. Jag vill ju vara ärlig och svara som det är just nu. Och det är inte alltid bra. Så är det bara. Men så är det frågan om någon verkligen vill höra hur det verkligen är. Så jag gör väl som så många andra – fegar ur så pass långt att jag kanske kan upptäcka om den som frågar bryr sig om svaret eller inte.

Hur viktig är sanningen i dessa dagar? Ja, hur är det egentligen ställt med sanningen? Jag menar den där sanningen som objektivt säger hur saker och ting faktiskt är. Ungefär som i en tabell som visar hur det står till i Premier League eller andra lagsporters tabeller. Om Arsenal vunnit över Chelsea så ger det tre poäng. Siffrorna ljuger inte. Det känns som en objektiv sanning. Men det är inte så kul om det skulle vara den enda sortens sanning som går att bevisa.

Jag tänker på hur vi översvämmas av olika typer av ”sanningar” om än det ena än det andra. Särskilt bidrar sociala media till att nästan vad som helst kan tryckas och skickas ut som ”sanning.” Det är som en flodvåg som kastar sig över människors liv och tankar, och mängden av information gör att det kan bli så övermäktigt att vi ger upp och tar in allt utan att gallra – och utan att egentligen förstå.

Jag vet att världen som den är idag inte går att förstås av en enda person, inte av mig heller. Men jag bekymrar mig för sanningen. När världsledare gör det till en sport att slänga sig med uttryck som ”alternativa sanningar” så är det något som blivit galet. Som att säga att vi lika gärna kan ljuga så mycket vi kan så kan den som ljuger bäst vinna! Men det kanske man kan göra i ett kul sällskapsspel, inte i verkligheten.

Verkligheten är komplicerad. Därför är också sanningen komplicerad ibland. Men den är ändå sann. Det borde ledare som Donald, Vladimir, Recep Tayyip, Kim, m.fl. lära sig. Och vi behöver lära oss att inte lyssna till vad de säger.

Så hur är det egentligen? Det beror ju på vem du frågar och i vilket syfte. Men söker vi efter svar som utgår ifrån att sanningen ska göra oss fria, så finns det hopp.

Räkna sandkorn och öppna fönstret

Vi människor är rätt märkliga! Ibland tror några av oss att vi har koll på allt! Och rätt så ofta så visar det sig att vi inte förstått någonting! Särskilt gäller detta när vi talar om Gud och om tro. Där finns det många åsikter och alla verkar tro att just de själva vet bäst. Det verkar vara precis likadant i politiken också – men det får någon annan skriva om.

I en gammal bibeltext står det:

”Dina tankar, o Gud, är för höga för mig, väldig är deras mångfald. Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen, når jag till slutet är jag ännu hos dig”.

(Psaltaren) 139:17-18)

Det finns mycket mer kunskap än vad jag som människa kan ta in. Inte ens om vi samlar all vår kunskap så kommer den att räcka till för att förstå allt. Vi kan förstås försöka att räkna kunskapen, men det är lika omöjligt som att räkna Guds tankar. Det är som att försöka räkna sandkornen i öknen för hand! Hur långt vi än kommer blir vi aldrig färdiga.

Vi är vanemänniskor, var och en av oss. Vi behöver trygghet och traditioner och därför håller vi ofta vakt om invanda mönster och traditioner. Vi kanske inte äter semlor till midsommar eller har kräftfest i mars. Traditioner har vi också i kyrkan: Det är ju så skönt att bara kunna gå in i det invanda och säga att ”nu är det Fastetid i kyrkan och sen blir det påsk” – och då vet väl alla vad det betyder?

Nej så är det förstås inte. Alla vet inte allt. Men i varje ny tid i kyrkans år så öppnas ett fönster – ett fönster mot Gud. Oftast öppnar vi ett fönster åt gången, släpper in de frågor och funderingar som hör till den tid vi befinner oss i och öppnar oss mot vad Gud vill tala till oss just där och då. Att öppna alla fönster på en gång kan vara riskabelt – vet alla som försökt vädra i en storm.

Fastetidens fönster öppnas i år på Askondagen den 1 mars. Fastetidens fönster talar om prövningar och lidande, om trons kamp och kampen mot ondskan, om den väg som Jesus gick ända upp till döden på korset. Varje gång ett nytt fönster öppnas tar vi vara på de erfarenheter som finns i traditionen och i de olika berättelser vi har med oss själva. Allt detta ryms i våra gudstjänster, i alla våra församlingar. En dag i taget – åtminstone på en söndag.

Den kristna tron som den ser ut idag skulle inte kunnat vara utspridd över hela jorden utan de människor som i varje tid har förstått att Gud alltid är större än vad vi kan tänka. Att ha ett öppet sinne är som att öppna ett fönster mot himmelen, det fönster som är vår förmåga till förundran, men också det fönster inom oss som har rum för våra tvivel därför att vi inom oss anar att vi bara har fått veta en bråkdel…

Den som bor i en längtan efter något större, håller förundrans fönster öppet mot Gud och är därför alltid på väg. Ett citat ur en bok jag läst (men inte längre kommer ihåg var) får avsluta:

”Att kunna förundras över hur Guds outgrundliga storhet och att ta vara på sitt tvivel är att hålla fönstret öppet mot Gud. Den som bor i en längtan efter något större är alltid på väg, törsten efter Gud är inte släckt. Ingen kan ju utforska hans beslut eller spåra hans vägar…”  


En text jag skrev för februarinumret av Uppvidinge Tidning – på pastoratets uppslag.