Farligt i cyberspace

Idag berättas det om en samlad ”cyberattack” där företag och samhällsinstitutioner över – som det verkar – hela Europa drabbats av något som brukar kallas ”ransomware” – utpressningsattack skulle jag kalla det.

Det är väl så vår tid ser ut – de kriminella elementen är som alltid ute efter att förstöra och störa ordningen. Den här gången – som så ofta – är det de svagaste som drabbas; och då menar jag inte de som haft dålig säkerhet i sina datasystem eller sätt att hantera sin närvaro på Internet. Utan det är företrädesvis sjukhus, allvarligt och hastigt sjuka människor som drabbas av en vårdkollaps. Allt bygger ju numera på datorer och fungerande IT-system. Snacka om sårbarhet!

Jo, även jag drabbas. Fast, än så länge, får jag bara meddelanden om att det skett attacker mot denna enkla ”blogg” – fromsint.se. Idag gjordes det 104 försök att komma åt mitt innehåll under bara 10 minuter. Alla kom från ”the Russian Federation”. Vad man än menar med det.

Skönt att jag lärt mig lite om IT-säkerhet. Eller bara är lite nojig, nog för att lyckas så långt.

Godhet har makt över ondskan

Jag läser och begrundar en del av det som skrivits i flödet på Facebook. Det är kommentarer om och kring det som hände i Stockholm i fredags. Alla vet vad som hänt. Men alla är inte överens om hur man ska tolka vad och varför och hur ska man göra nu…?
 
Så är det alltid. Jag hör till dem som är glad för att mina Facebookvänner inte verkar sprida hat och falska nyheter. Ni är bra! Men jag ser också att en del av er får ta emot hårdare ord. Nu ska man ta i med hårdhandskarna. Spekulationerna kring vad som skulle varit om ”om” hade varit är många. Som alltid.
 
Jag säger bara så här:
Det som hände var ett attentat – en terrorhandling.
De som mötte upp, poliser, väktare, ambulanser, sjukvård, folk på plats i kris och kaos – har varit fantastiska.
Statsministern och en hel del andra politiker har sagt bra saker.
Somliga media har rapporterat nyktert och sakligt. Andra har inte gjort det – men det är också sådana som inte brukar göra det i andra sammanhang heller.
Några finns också som vädrar sitt hat, ibland inlindat i politiskt prat. Somliga tycker att regeringen ska hållas ansvariga. Alltför många har för bråttom att tala om ”hur det förstås borde vara”. Så är det alltid.
 
Det finns ingen kris eller katastrof, mindre eller större där inte människor har olika åsikter om orsak och vad man skulle göra eller inte göra. Det är naturligt. Men där hat och rädslor sammanfogas sker det något som kidnappar vår goda mänsklighet. Om vi låter det ta över blir vi lätt en del av den ondska som vi kritiserar.
 
”Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat”. Det tror jag. Svenska Psalmboken nummer 782, original från Desmond Tutu.
De manifestationer för kärlek och medmänsklighet som gjorts under helgen visar att det finns hopp för Sverige. Hatet, ondskan och illvilliga människor kommer alltid att finnas. Historien berättar för oss om att hudfärg eller tro kan inte användas som anledning till oro eller avståndstagande. Breivik är ett ord som borde räcka som exempel. Den som inte tar in det har inte heller kunnat ta in det andra jag skrivit.
Men visst kan man ta hårdare tag också! Godheten är inte lika med dumhet. Och visst har politikerna ett ansvar för hur det ser ut i samhället. Men de har aldrig kunnat ändra på allt eller fixa allt. Vi andra är mycket fler. Det är lika mycket på oss det hänger! Och om de stora massorna börjar ägna sig åt hat och underblåsa rädslorna – oavsett anledning – så har vi snart en situation som ingen av oss vill vara med om. Har ni kanske glömt personer som Hitler, Mussolini, Stalin? Det verkar som många har glömt. Men inte jag.

Det är inte som förr – det borde det inte vara heller

Verkligheten är sådan att den – så som vi uppfattar den – är beroende av tiden. Tiden tickar framåt. Det gör inte fantasin. När vi verkligen behöver och har nytta av fantasin är det fantastiskt att inte vara beroende av tiden. Det är bara att drömma, tänka ut hur man vill att världen ska se ut och hoppas att när vi kommer till en annan tid så är allt förändrat och allt mycket bättre.

Det är inte som förr. Det är det aldrig! Det är, för att ta i, skittråkigt! Men rätt skönt också. Vem vill bli fast i tiden? Där ingenting händer vill inte jag vara. Ett tids-stopp – hur hemskt låter inte det? (Om vi nu inte talar om evigheten där ingen tid finns, förstås. Men det är inte evigheten som är mitt ärende idag.)

Jag är präst i Svenska Kyrkan. Det har jag varit i 30 år. Många har varit det mycket längre än jag. Och alla har nog upplevt samma sak: Det som är nu är inte som det var då. Eller med andra ord: Det är inte som förr. Men den fråga som jag undrar över (och kanske andra med mig) är om jag kan säga att det som är nu är bättre än det som var förr? Har det varit en utveckling över tid som jag är glad över?

Jesus sa en gång att vårt svar skulle vara antingen ett ja eller ett nej. Eftersom jag inte gillar politiker som lärt sig att aldrig svara med ett ja eller ett nej måste jag ju komma med ett kort svar. Så svaret är Nej, jag är inte glad över den utveckling – över tid – som har skett inom Svenska Kyrkan! Det är inte som förr – och det är inte bättre än förr!

Men även ett nej behöver förtydligas. Jag ser bra saker också. Det är samma bra saker som jag kunde se under mina ungdomsår då jag drogs till Kyrkan och den kristna tron. Det har inte förändrats! För det som håller i längden är detsamma i alla tider. Det som är gott och bra handlar alltid om människor. Människor som ger av sin tid, sitt liv för Gud, i det sammanhang som de är satta att vara i. Och det handlar alltid om Jesus! Det handlar om att hålla fast vid honom som hela den kristna tron bygger på.

Men det handlar inte om kyrkostrukturer, politik och storpastorat! De som känner mig vet att jag ifrågasatte den utredning som ligger till grund för den kyrkoordning som sedan några år tillbaka skapat det ena storpastoratet efter andra. ”Närhet och gemenskap” var den rubrik som skulle övertyga alla oss skeptiker att alla de förslag som fanns – och som blev verklighet – skulle vara bra. Men det var de inte. Och det kommer de också att få se – i sinom tid.

Nej, det är verkligen inte som förr. Förr är långt borta. Men ett ”förr” har tydligen bestått alldeles för länge. Partipolitiseringen skulle ju bort – trodde några i slutet av 1990-talet. Den ”nya” Svenska Kyrkan” skulle ju bli en ”frikyrka”. Det trodde vi också i slutet av 1970-talet. Det har inte hänt än. Där är det som förr. Vi är på något sätt fast i tiden! Det ”förr” som vi inte borde kunna se längre det vägrar släppa taget. Beror det kanske på dem där som aldrig kan svara ja eller nej på några frågor?