Outplånliga spår

Här en begagnad predikan på Skärtorsdagen 2006. Lite redigerad. I morgon, Skärtorsdagen 2018 blir det en annan predikan.

Viktiga människor lämnar outplånliga spår i våra liv. De finns där i en tid då vi behöver dem och när de inte längre finns kvar så lever ändå deras minne kvar i oss.

Jag har en bild av min farfar som är tagen i hans ungdom, tidigt 1900-tal. Jag minns honom som gammal. Men bilden hjälper mig ändå att minnas honom därför att han var viktig för mig. Ja alla de olika bilder av honom som jag har gör samma sak.

Idag firar vi i kyrkan en högtidsdag därför att vi genom den tar fram viktiga saker som Jesus har gett oss. Man kan säga att vi minns den måltid som han firade med sina lärjungar genom att vi läser om den. Men samtidigt sägs det att detta är mer än ett minne, mer än vad en bild kan säga. Och om en bild kan säga mer än tusen ord – hur mycket mer kan inte vårt nattvardsfirande säga oss?

När brödet bryts och bägaren med vin lyfts upp sägs det att brödet är hans kropp och vinet är det nya förbundet genom Jesu blod. Vi kan tänka tanken att detta i huvudsak är som en bild – och att bilden ska hjälpa oss att komma ihåg vad Jesus betyder för oss. Men i nattvarden finns det mer än så.

Genom kyrkans historia har man lyft fram olika delar av vad nattvarden kan betyda. Det är inte bara en enda betydelse, det är flera.

I den ekumeniska rörelsen säger man att nattvarden har olika innebörd. Bland annat tar man upp följande:

  1. Tacksägelse (till Fadern) – en välsignelsehandling där vi i gudstjänsten tackar Gud för allt han gjort genom skapelsen och frälsningen genom Jesus Kristus.
  2. Åminnelse – ett ord som handlar om att påminna sig vad Jesus Kristus gjort genom korset och genom uppståndelsen – det blir en predikan i glädje över Guds stora under
  3. Förbön – hela nattvardsliturgin är uttryckt genom ord i bön till vår Herre att han skall verka genom sin ande och ta emot oss
  4. En bön om den helige Ande – utan den helige Ande blir det inte något av det vi gör i gudstjänsten. Det blir på sin höjd något vacker och stämningsfullt. Men genom Anden verkar Gud i det vi gör
  5. Gemenskap i tron – kommunion betyder ju gemenskap. Det är en gemenskap med Jesus Kristus därför att vi genom nattvarden får del av hans liv, men det är också en gemenskap med varandra därför att vi genom honom också blir delaktiga i varandras liv
  6. Förlåtelse och försoning – ”det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

I svensk tradition har ofta tyngdpunkten i nattvardsfirandet legat i orden förlåtelse, syndabekännelse, försoning. Det är viktiga delar i nattvardens gåva till oss, men inte de enda. Vi behöver som kyrka och församling lära oss att ta emot alla delarna – gemenskapen, tacksägelsen och lovsången till Guds ära, förbönen, den helige Andes liv i våra liv, förkunnelsen (åminnelsen) om Guds stora verk genom Jesus Kristus – – –

Allt detta kommer oss till del när vi firar nattvardens måltid med varandra och med honom som gett oss den.

När vi inför mässan ber syndabekännelsen tillsammans är det ett sätt att nalkas allt detta – i bönen ber vi om hjälp att lämna det som hindrat oss från gemenskapen med Gud och om att i hans namn och genom hans kraft gå vidare. Och när vi gör det lämnar det outplånliga spår i våra liv – hans förlåtelse, hans närvaro i våra liv gör mycket mer med oss än bara ett minne.

Inte så mycket nytt

Jag har inte skrivit något nytt på ett tag. Det är väl det enda som indikerar att det inte är så mycket nytt – just här på denna lilla webbplats. Jag funderar allt som oftast på att avsluta den. Men för närvarande får det bli så att det inte är så mycket nytt, mest gammalt.

Men välkommen att botanisera i det gamla då! Kanske hittar du något som är ”nytt” för dig. Och rätt var det är så skriver jag väl lite mer.

 

Förtröstan

Ord på vägen – Ur Judits bok:

De händelser du har bestämt stiger fram och säger: ”Här är vi!” Dina vägar är fastlagda, och ditt domslut kan vi motse med förtröstan … (Judit 9:6)

Din förtröstan kommer för all framtid att bevaras i människors hjärtan, så länge de kommer ihåg vad Gud förmår. (Judit 13:19)