Bönsöndagen – ett lyhört sinne

Bönsöndagen – ett lyhört sinne

Bönen är en ömtålig del av våra liv. Därför får den inte hanteras hur som helst. Det är precis som med våra viktigaste relationer, till våra närmaste och dem vi möter i vardagen. Vi kan inte behandla människor hur som helst. Inte heller vår relation till Gud.

I dagens texter är det tydligt att bönen hör till vårt inre liv, mer än det yttre. Vi människor har en tendens att vilja göra våra egna upptäckter till något som alla andra måste få syn på. Gör inte så, som de som står i gathörnen och skryter med sin fromhet, säger Jesus. Nej, det är tämligen självklart för oss, kanske för självklart eftersom varken tro eller bön har en stark ställning i det svenska folkhavet. Men hur ska vi då göra?

Jesus talar om bönekammaren där vår bön bör ske. Paulus skriver att vi inte vet hur vår bön bör vara. Och kung Salomo får i drömmen en utmaning: be om vad du vill, vad som helst och Gud lovar att ge honom det.

En bön som behagar Gud

Salomo visar oss en väg till bön som behagar Gud: att kunna ta rätt beslut så att han kan vara en god kung. Så han ber om ett lyhört sinne, att kunna urskilja vad som är rätt. Han kunde ha bett om mer makt, rikedomar och långt liv. Men…

Och Gud visar sitt gensvar – Herren hör bön – och svarar generöst.

Vi ber ofta för världens makthavare. Kanske skulle vi behöva förändra vår bön så att vi ber att de ska vilja göra rätt, vilja ha ett lyhört sinne så de inte ”ber” om makt, rikedomar och långt liv för sig själva. Och att den bönen också ska vara vår egen. Be om vad du vill! Det är enklare att se det som en frestelse än en utmaning. För vi vill gärna gapa över för mycket. Gör inte så!

Bönen och hoppet hör ihop
Ett uppfyllt hopp är inte längre ett hopp, säger Paulus. Ibland är vår längtan efter något härligt och stort viktigare än själva uppfyllelsen. Barnens iver på julaftons morgon kretsar kring paketen med hemligt innehåll. Min mamma vill sticka kläder till sina flickbarnbarn. Hon vill så gärna ge dem något som hon själv gjort. Men det viktigaste för henne är att ha något i gång, en process som inte ska ta slut.

Så är det med vårt hopp. Det ska inte ta slut. För tron bygger på ett hopp om något som är mycket större än det vi någonsin kan se. Utan hoppet blir vår tro statisk och utan visioner. Och bönen behöver vara fylld av hopp! Där möts tro, och hopp – i vår bön.

Det gör inte så mycket att vi inte vet hur vi ska uttrycka oss i den bönen. Anden vädjar för de heliga så som Gud vill, och dessutom utan ord! Så underbart att veta att bönen i mig också kan vara ordlös och att i den ordlösa tystnaden talar Guds Ande i mig. Gud är min bön!

Det behöver inte synas att vi ber!
Om Andens bön är utan ord inför Gud, varför envisas vi så ofta med långrandiga böner? Förstår vi inte att Gud hör det som finns i djupet av vår själ? Men om vi försöker dölja det? Skulle inte han höra och se det ändå?

Det fördolda rum som Jesus talar om är inte ett rum med fyra väggar – det handlar om vårt eget inre. Din egen bönekammare bär du med dig var du än är! Kanske är den alltför ofta stängd – många människor tar sig aldrig tid att stanna upp tillräckligt länge för att lägga märke till stillhetens enkla dörr, den som leder in till våra hemligaste djup och viktigaste känslor, nämligen dem som berättar för oss vilka vi är och vad egentligen mest längtar efter.

Om vi inte har kontakt ens med vår egna innersta djup, hur ska vi då kunna närma oss Guds?

Vi behöver be om
Ett lyhört sinne – för det tilltal som Gud vill in i våra liv med.
Ett lyhört sinne – för de människor som Gud sänder i vår väg – för varför skulle vi envisas att tro en enda gnutta på en slump?
Ett lyhört sinne – så att vi kan upptäcka den längtan och det hopp som finns i djupet av vårt inre, och lyfta fram det inför Gud. Eftersom han redan ser det får det mig att inse att hela processen, hela meningen med bönen öht är just att jag själv ska upptäcka mitt eget djup. Och där  upptäcka den väg som Gud gett åt just mig. Och få i mig ett äkta hopp som vet att det bara är en början på uppfyllelsen av alla Guds löften.  Hoppet kan aldrig bli till hopplöshet eftersom det gäller ända in i evigheten.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.