Bönsöndagen 2015

Bönsöndagen 2015. Jag predikar inte så här kommer en äldre, lite lång predikan.

Ett bekymmer som Jesus delar med oss: ”Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?”
Det är samma bekymmer som finns i botten av det resonemang som Abraham för med Gud angående hur många rättfärdiga (troende) det möjligtvis skulle finnas i staden Sodom.

I både evangeliet och i berättelsen om Abrahams bön för Sodoms folk finns det en utmaning till oss att låta bönen bli sådan att den förändrar förutsättningarna både för vårt liv och för andra.

Bönen skall alltså vara en bärande del i vårt liv. Den ska inte vara ett surrogat för vårt dåliga samvete, Inte en massa vackra ord, Inte en predikan för Gud som talar om för honom vad både han och vi vet.
Istället bör bönen vara ett samtal, förtroligt, nära, både som till en vän som vi kan dela allt med och till honom som är GUD, stark och mäktig, som kan förändra livsvillkoren för både mig och för dem jag ber för.

Att be är därför något som ibland kräver särskild övning. På samma sätt som vi inte kan behålla ett nära samtal med någon utan att underhålla vänskapen. Och att be till Gud är ändå så mycket större än att tala med en vän – ett företag som innebär ett möte med det heliga, på sätt och vis ett riskabelt företag därför att mötet med Guds kraft och styrka kan förändra allt, inom oss och utanför oss.

Bön är alltså inte en teknik utan ett möte. Med eller utan ord kan vår bön vara. Men det behövs också tro på att Gud möter oss i vår bön, i det som finns i djupet av oss själva.

Utan tro blir bön lätt en massa vackra ord. Det bekymrar mig att jag ofta upplever att många förböner som bes i kyrkans gudstjänster är konstruerade i stället för genombedda. Det blir många ord som berättar om allt fantastiskt gott som vi vill att Gud ska göra genom våra böner. Fred i världen, hjälp åt alla sjuka och fattiga, liksom allt vi kan komma på för att visa upp en komplett förbön – för allt och för alla.

Det som är knepigt är förstås att alla dessa böner också behövs. Bönerna som går ut över hela världen lika mycket som de böner som handlar om våra närmaste eller dem som bett om vår förbön.

Vi kan alltid be både mer och bättre, men viktigast är att veta att Han som hör våra böner ”verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka…” gör mer och större ting än vad vi kan se eller tänka.

Därför behöver vi inte skämmas för att be om stora ting. När vi tar i för mycket skakar Gud väl på huvudet åt vårt storhetsvansinne men gläds åt vår tro.

I dagens epistel skriver Paulus sådant som hela tiden handlar om bönens möjligheter och den längtan som finns hos den som ber. Det är både bön och förbön och förmaningar om vartannat, men samtidigt hela tiden med en djup omsorg om vännerna, de andra församlingarna, dem Paulus kände och dem han inte kände. Ungefär som med förbönen i våra gudstjänster.

Men det är ju Paulus som skriver så därför är det också en teologisk utläggning mitt i alltihop. Eftersom jag tror att det han skriver är viktigt också för vår syn på bönen vill jag peka på några saker. (det skadar inte att ha texten framför sig).

”Jag vill falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn.”
Detta är ett sätt att säga att Paulus nalkas Gud i bön – men inte vilken gud som helst. Därför blir den första meningen också en trosbekännelse – himmelens och jordens skapare är det som Paulus nalkas, på knä, i bön, i ett möte med honom som är universums skapare är det kanske inte rätt att ta till den tuffa attityden…

Paulus första bön borde hjälpa oss att se vad bönen ska göra med oss:
”Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek.”

Hur blir det med tron i framtiden? Det första svaret måste väl ändå bli en fråga? Vad menar du med tro? Alla människor kan ju tala om tro och mena helt olika saker. Är det detta Jesus bekymrar sig över – att vi gör tron på den Gud som vi känner som Fadern, Sonen och den helige Ande till något allmänt, svävande, med vackra formuleringar om gemenskap och kärlek, medmänsklighet och solidaritet UTAN att det knyts till den Kristus som vill bo i våra hjärtan med kärlek?

I så fall är det nödvändigt att läsa mer av Paulus: ”Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lär känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.”

Det är inte bara tydligt, det är till och med vackert som en poesi att läsa – i varje fall talar orden så till mig. När vi är stadigt rotade i honom, Jesus Kristus så kan vi ta till oss de kunskaper och erfarenheter som ”de heliga” – de troende – genom alla tider burit med sig och få lära känna den kärlek som är väldigare än all kunskap, Kristi kärlek.

Utifrån vetskapen om att vara med i en gemenskap som i Kristus sträcker sig genom alla mänsklighetens tider kan vi också lära oss att be. Be därför att Jesus bad, därför att apostlarna bad, därför att bönen är det språk som vi använder för att kunna nå ner till djupet av vår inre människa, och det är också där Gud vill möta oss. Inte på ytan utan i djupet, där vi är som mest oss själva, där vi är öppna, nåbara, sårbara.

Bönen är något personligt, men den fastnar inte i det privata. Genom bönen förs vi ihop med alla andra bedjare, alla andras böner – de som ropar om fred på jorden, de som förtvivlat söker tröst i sin sorg, de som lovsjunger Guds godhet i tacksamhet…

Hela vårt liv ryms i bönens värld – men vi kan ändå inte omfatta bönens alla möjligheter med vår kunskap. Måtte Kristus ändå bo i våra hjärtan med kärlek – genom tron.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.