Berättelse för 21 söndagen efter Trefaldighet

En berättelse för 21 söndagen efter Trefaldighet

Jag skulle vilja berätta för er om Yossuf. Eftersom det är svårt att säga Yossuf kallar vi honom Josef. Han är 49 år och utbildad jurist men han arbetar som städare. Där har han arbetat i 20 år nu. På arbetsförmedlingen hade de sagt att han måste skaffa sig kunskaper i svenska för att kunna få ett bättre jobb. 20 år har gått och han jobbar kvar. Svenskan behärskar han sen länge.

Annat var det för 25 år sedan. Då bodde han fortfarande kvar där han var född. Han var ung, hade massor med drömmar om hur livet skulle bli. Han läste juridik vid universitetet. Han ansågs begåvad. Han tog sin examen. Livet var härligt.

Sen kom kriget. Inbördeskriget alltså. Eftersom han hörde till den kristna minoriteten blev han plötsligt utan rättigheter. Man påstod att det var viktigt att tillhöra den rätta religionen och sen gjorde man politik av resten. Han var en av dem som flydde och kom till Sverige.

Efter två års utdragen väntan och rastlös tillvaro i en flyktinganläggning fick han äntligen beskedet han längtat efter. Han får stanna. Han får börja ett nytt liv i ett nytt land. Men han såg också många andra som blev hämtade och hemskickade tillbaka till kriget.

Men det händer inte så mycket. På arbetsförmedlingen säger de att han kan för lite svenska för att få jobb utifrån sin utbildning – förresten vet man ju inte egentligen om han kan någonting som passar för svenska förhållanden. Men han får ett tillfälligt jobb som städare på SJ.

Och där är han än. Han kan svenska flytande. Han har förbättrat sina kunskaper i juridik, har till och med svensk examen. Men ingen vill anställa honom. Han får aldrig höra det egentliga skälet – men han vet ändå. Där han bor finns det rätt många från hans eget land. Men de ser snett på honom. Han har fel religion. Han som inte ens varit i kyrkan sen han var liten och gick med sin farmor till den gamla bykyrkan.

En dag bestämmer han sig för att gå till kyrkan i staden där han bor. Han kommer dit en söndag då det är mycket folk. Att det var så många får sin förklaring när gudstjänsten börjar. Där kommer en stor kör, massor med folk i högtidlig procession, och sist kommer en man i biskopsskrud. Biskopen har visitation – han besöker församlingen för att se hur den sköter sitt uppdrag som kristen församling i stan.

Biskopen predikar. Han berättar om tulltjänstemannen Sackaios som var illa ansedd för han var så rik och hade ett arbete som inte var rumsrent eftersom han jobbade åt ockupationsmakten. Biskopen berättar om Sackaios möte med Jesus och människornas reaktioner över att Jesus ville umgås med en sådan uppenbart olämplig typ. Sen berättar biskopen om det som står i Jakobs brev om att inte göra skillnad på människor och det Moses säger till folket om att se till att också invandraren ska få ha sin rätt.

Josef tycker det är märkligt att han känner igen sig som den där Sackaios. Rik är han förstås inte, men han har ett jobb som svenskarna inte vill ha. Han har för länge sen slutat räkna alla toaletter han städat. Han har stor erfarenhet av att känna sig utanför. Varken hans landsmän eller svenskarna bryr sig om honom. Men här berättar man om sådant som får honom att känna sig värdefull. Om en sån som Sackaios fick upprättelse och blev sedd och uppmärksammad som människa – kanske är det inte kört för mig?

Josef kände sig glad över att höra biskopens predikan. Tänk – här finns det någon som förstår mig, som skulle acceptera mig. Honom vill jag försöka att prata med.

Hur gick det sen?

Jag ska ge er en tänkbar fortsättning:

När gudstjänsten var slut följde Josef med till församlingshemmet för att dricka kaffe och lyssna till diverse föredrag om församlingen. Det var mycket prat. Men han väntade. Drack sitt kaffe. Ingen brydde sig det minsta om honom. Alla snurrade runt biskopen, ville visa att de tyckte det var så fantastiskt att han var där – och predikan hade ju varit fenomenalt bra. Tänka sig att vi har en så bra biskop!

Josef satt längst nere i församlingssalen. Han ville hem. Det var precis som vanligt. Bara ord. Som på arbetsförmedlingen och alla andra ställen han varit på för att försöka komma in i det svenska samhället.

Han sjönk in i sina egna tankar, drömmar om hur livet hade kunnat bli. Han ville inte ge upp. Han ville börja om. Men vem ska förstå?

Plötsligt märker han att han fått sällskap vid bordet. En man med vänligt ansikte hade sätt sig mitt emot honom. Han hälsar på Josef och säger: Hej, jag la märke till dig i kyrkan. Hela predikan stod jag och såg hur du lyssnade på mig. När jag såg dina ögon tänkte jag att det var dig jag hade kommit för att möta idag. Men människorna här gör som de flesta – de möter inte mig utan min titel. Det är rätt svårt att vara biskop.

Har du lust att hänga med mig på middag? Jag har lite tid över innan jag åker hem.

/Den här berättelsen har jag hittat på. Men kanske ger den något ändå. När jag höll den som predikan för tre år sedan var det nog några som trodde den var sann. Och det är den också./

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.