Fastlagssöndagen 2018

”Vad vill du att jag skall göra för dig?”

I dagens evangelium ställer Jesus denna fråga till en blind man som stått vid vägkanten och ropat på Jesus med orden: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över oss.”

Snart kommer vi att sjunga tillsammans ”Herre, förbarma dig”. Detta urgamla rop till Jesus har vi använt ända sedan den blinde mannen ropade till honom i sin nöd.

Men när vi ropar vårt ”Herre, förbarma dig” – vad förväntar vi oss genom vårt ropande? Om det bara blir en del i gudstjänstens språk och inte något som ropas inifrån oss själva, hur viktigt blir det då?

Ha gärna med frågan in i denna Fastlagssöndag och var beredd när frågan kommer i evangeliet: Vad vill du att jag ska göra för dig?

Och för att ytterligare förbereda oss kan vi i bön be om hjälp att möta vår Herre – be och bekänna våra synder för att av honom bli befriade och förlåtna.

Predikan

Paulus beskriver kärleken som det enda som håller när allt annat sviker. Han säger att vi utan kärlek är ingenting – det bara ser ut att vara något. Men hur bra det ser ut är det ihåligt. Det är som ett gnisslande oljud. Som ett skal utan innehåll.

Kärleken upphör aldrig. Allt annat tar slut. Och om Guds rike säger Paulus: ”när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.”

Vad är det fullkomliga?

  • Det som aldrig tar slut.
  • Guds kärlek.

Vad är det begränsade? Allting annat. Vår kunskap, alla färdigheter, gåvor, gudagivna eller tillägnade, allt är begränsat. Endast ansikte mot ansikte med Gud blir vår kunskap fullkomlig, utan brist. Och det enda vi då ser bör vara kärleken! Ingenting annat.

Det som vi kallar kärlekens väg är den väg Jesus går och den väg han talar om i evangeliet – vi går nu upp till Jerusalem… Inte i triumf utan i ödmjukhet. Inte till jubel utan till hån och lidande, ända till döden. Det var hans väg.

För att de ska förstå – för det gör de inte – visar Jesus med den blinde mannen vid vägkanten vad kärleken är. ”Vad vill du att jag ska göra för dig.?” Och: ”Du kan se igen.” ”Din tro har hjälpt dig.”

Fastlagssöndagens överskrift är ”kärlekens väg” – Guds väg till oss var och en.

Ordet kärlek som sådant är ett slitet uttryck som många använder så slarvigt att det inte blir något kvar av det. Men den kärlek som Gud burit in i världen är den som bar Jesus Kristus ända upp på korset. Det är en kärlek som ger, som offrar allt.

Det är inte en kärlek som vi kan förenkla och säga att bara vi använder ordet kärlek så har vi löst alla problem. Det är inte ordet som är viktigt utan det kärleken är i sig själv.

Paulus säger att om vi saknar kärlek är vi ingenting! I slutändan handlar det om våra liv och hur vi lever. Och hur vi låter kärleken från Gud leva genom oss.

Vi kan gärna göra hela texten om kärleken som bär allt och uthärdar allt, hoppas allt och tror allt till en önskan för våra liv. Men vi ska inte glömma att allt Paulus säger om kärlekens styrka utgår ifrån Jesus. Det är Jesus som bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt. Det är den kärleken som burit honom till korset och gett honom segern genom uppståndelsen. Det är där, hos honom, som vi finner kärlekens väg.

Jesus frågar oss: Vad vill ni att jag ska göra för er? Kanske borde vårt svar bli: Lär oss att älska varandra! Kommer vi så långt som till en längtan efter att lära oss att älska så som Jesus älskat oss kan vårt svar också bli: Vad vill du – Jesus – att jag ska göra för dig?


Fastlagssöndagen den 11 februari 2018
Högmässa i Kyrkans Hus och i Lenhovda kyrka
1 årgången: Jesaja 52:13-15, 1 Kor 13:1-13, Lukas 18:31-43
Psalmer: 135, 40, 137, 39

Om och men – lek med ord på Kyndelsmässodagen

Ord är viktiga. Även småord som vi ofta använder utan att reflektera över hur viktiga de är.

Två ord tänker jag på just nu: det ena är ordet ”om” och det andra är ordet ”men.” Om och men!

Om och men använder vi ofta när vi talar om saker vi inte är färdiga med eller när vi inte vill bestämma oss. Då blir det många om och många men som används för att gardera sig mot allt som skulle kunna vara för tydligt.

En gång hörde jag någon säga att ordet om var ett djävulens påfund. Det låter lite drastiskt men det kan ligga något i det när vi tänker på hur vi gärna grubblar över det som en gång varit och tänker över hur det skulle ha blivit om om hade fått vara. Om vi nu hade köpt den där vinstlotten som vi inte köpte, om jag nu hade hunnit i tid till det där viktiga mötet, om mina föräldrar inte hade träffat varandra vem skulle jag då vara?

Ordet ”om” kan sysselsätta oss dygnet runt om vi vill. Men vad leder det till? Jo, till ordet ”men”. Men är ett bra ord, precis som om är. Men, men, vi kan ju använda det till att ta tillbaka det vi precis har sagt, använda det som ett slags säkerhetslina. Man vet ju aldrig, det är bäst att gardera sig. (Jag kan knappt låta bli att tänka att detta låter som en beskrivning av en politiker!)

Men vad har då detta med denna söndag att göra? Jo, det finns en intressant text i dagens epistel som använder sig av båda dessa ord – fast på två olika sätt. Så här stod det:

1 Joh 1:5-7

[6] Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. [7] Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.

Om vi säger en sak men gör en annan är vi inte sanna. Då sviker vi det vi säger att vi står för. Att Johannes talar om ljus och mörker är inte bara symboliska bilder av verkligheten, de är en mycket tydlig beskrivning av hur livet är och kan vara. Och vi är med där. Vi är inte alltid det vi säger oss vara – det behövs mer bevis.

Därför säger Johannes: MEN OM vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då….

Jag är medveten om att detta är en lek med ord – men budskapet hos Johannes är så oerhört tydligt att det är svårt att gå förbi. När vi talar om att Jesus är världens ljus, när vi sjunger sånger om ljuset som bär oss, om Gud som är nära i ett litet barn som ser oss – så finns det alltid en risk att vi inte förstår att detta är på riktigt!

Ljusets kraft, det som finns hos Jesus Kristus är lika verklig som vi vet att mörkrets krafter oavbrutet söker efter att förstöra allt det som ”ljuset” bygger upp. Vi lever våra liv mitt emellan dessa starka krafter – och kan inte stanna på en säker plats mitt emellan. För det finns inget mitt emellan ljuset och mörkret. Det finns bara ett antingen eller.

Livet är alltså ingen gråzon. Men vi ser ju inte alltid ljuset när det finns där mitt framför oss! Vi befinner oss på en vandring mellan ljus och mörker, där det kanske farligaste vi kan göra är att tro att ljuset inte är ljus och att mörkret inte är mörker.

Därför måste vi träna oss i att se de ljusglimtar som dyker upp, att inte låta allt det som verkar mörkt och hopplöst trycka ner oss. Där kan vi lära oss av Symeon och av Hanna i templet. Symeon trodde verkligen att han skulle få se Messias under sin livstid. Alla där visste hur gammal han var – och vilka griller han hade i huvudet!!!

Men Symeon gav aldrig upp – han spanade efter ljuset varje dag. Och han fick se Jesus och han fick tacka Gud för att Guds löften går att lita på:

Ty mina ögon har skådat frälsningen [31] som du har berett åt alla folk, [32] ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Kom ihåg vad Johannes skrev i episteln:

Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.

Det finns inget mörker i Gud! Där Gud kommer nära där finns det ljus. Så när vi säger att vi vill ha gemenskap med Gud rimmar det illa med allt det som i oss och våra liv får chansen att färgas av mörkrets färger – avund, hat, hot, våld, förtal, – – – Men det finns alltid ljus! Ljus betyder inte bara ljus – det betyder allt gott, all omsorg, all godhet, all kärlek, all vänskap, allt det där som gör världen till en ljusare och vänligare plats att leva på. Att detta kommer från Gud.

Att leva som kristen är därför att leva i ljusets gemenskap. Ljuset, Jesus Kristus är det ljus som lyser oss på vägen – oavsett om vi går i den mörkaste dal eller i den ljusaste katedral.

Ljuset är alltid starkare än mörkret. Det räcker att komma ihåg det – och att det är Jesus som är ljuset!


Det här var en predikan jag skrev för ett antal år sedan och hållit idag, den 4 februari 2018 i Lenhovda kyrka. Som alltid är det skrivna ordet inte exakt som det blev i verkligheten….

Septuagesima 2018

Där Gud har sin glädje!

”Nåd och frid från Gud,
Han som verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet på jorden”

Jesus gjorde ofta saker som fick människor att reagera. Han mötte de trasiga, de smutsiga och sjuka med kärlek, värme och omsorg. De som fick del av denna omsorg älskade honom, tog emot i glädje för att han såg dem. Många av dem som såg på gjorde tvärtom – surnade till därför att de inte ansåg de trasiga och smutsiga vara värda besväret. Eller så var de avundsjuka – längtade efter att bli först i kön till den store profeten. För vi människor har en väldigt stark tendens att vilja söka efter det starka, att själva visa oss starka och stolta över vad vi kan.

När Jesus berättar liknelsen om jordägaren som sökt arbetare till sin vingård så är just betalningen i fokus. Hur mycket får vi i lön för vårt arbete? Vi har väl varit duktiga? Jordägaren svarar att han gav alla det han lovat dem, en rättvis betalning. Som det ska vara, eller hur?

Många fnös av ilska. Vaddå rättvis betalning? Här har jag jobbat och slitit i elva timmar och de där som bara jobbat en enda timme får lika mycket?

Den typen av lönepolicy skulle inte fungera här hos oss. Men nu handlar det förstås om något annat. ”Med himmelriket är det som…” Det handlar om de löften som Gud ger – och att var och en som tar till sig dem får samma löfte. Oavsett när vi vänder oss till Gud så möts vi av samma nåd och kärlek. Det är Guds rättvisa nåd.

Profeten Jeremia talar om hur viktigt det är att förstå detta, och att vara stolta över att lära känna Guds storhet.
”Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren.” (Jeremia)

Dessa ord talar till mig! De säger att jag ska söka stoltheten i att ha insikt och kunskap om Gud – och om Guds vägar. Ja, det finns i det som är hans glädje!

För Herren har sin glädje i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, överallt där det sker!
När vi står fast i vår kärlek till varandra, men också till dem som ingen annan tycks se – då gläds Gud.
När vi kämpar för rättvisa och fred på jorden – för att varje människa ska få ett hem, en gemenskap, en fristad och möjlighet att växa – då gläds Gud.

Därför är det också stort att få säga:
”Nåd och frid från Gud,
Han som verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet på jorden”

Han är med oss.