Att tro räcker längre

”Var var du när jag lade jordens grund? Låt höra, om du vet och kan!” Så säger Gud till Job som en del av ett svar på Jobs klagan där Job önskat att det fanns någon som hörde honom. Så ifrågasättande var Job att han vågar säga till Gud: ”Jag har sagt mitt. Må den Väldige svara!” (Job 31:35)

Fjärde söndagen efter Trettondedag jul handlar om vårt hopp – det som är knutet till Jesus. ”Jesus är vårt hopp” är den trosvissa rubriken. Det ser ut att vara långt från Jobs klagan, men om den som sätter sin tro på Gud inte får väga klaga eller undra vad är det då för en tro? Eller snarare – vad är det för en gudsbild?

Om Jesus berättas det att han stillar stormen på sjön, och Paulus påminner oss om att Jesus faktiskt också uppstått från de döda. Allt för att vi ska kunna säga om Jesus:
”Tillhonom står vårt hopp, han skall rädda oss.”

Men tillbaka till Job: Eller snarare min fundering kring Guds ord till Job. Det är ord och inga visor: ”Vem är du som…” ”Gör dig redo, var en man..” ”ge mig besked när jag frågar! Var var du när jag lade jordens grund?”

Hur vågar vi påstå så mycket om Gud som vi gör? Kanske är det frågan som ställs. Fast inte till den som vågar sig ut på trons djupa vatten och säger ”till Jesus står mitt hopp, han skall rädda mig.” Snarare till alla dem som ständigt och jämt försöker ifrågasätta allt vad tro heter. Det är ju lite inne nu att vara s.k. ateist. Med tanke på den debatt som för närvarande syns lite då och då kring tro och icke-tro, så känns Herrens ord till Job friska och härliga som ”vapen” mot dem som alltid ska tro att de vet mer bara för att de tror sig vara mer förnuftiga än de som vågar tro.

Vi går upp i båten och lägger ut. De står kvar och har bestämt sig för att båten inte kan ta sig över till andra sidan. Vi vet.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.