Åsnan och opinionen

Åsnan och opinionen

Ryktet går snabbt. Någon har varit utanför stan och mött honom med sitt följe. Det verkar som han marscherar mot staden. Äntligen! Vi är så trötta på förtrycket. De förstår oss inte, begriper inte våra traditioner. Och de andliga ledarna, våra egna – de står mest och pratar om sånt som ingen orkar höra. Bara krav. Vi längtar efter friheten!

Ryktet sprider sig ännu snabbare. Alla springer mot stadsporten, för han är visst på väg in nu.

Där kommer han! Först i raden av en massa människor rider han in – på en åsna!? Åsna? Javisst, är det någon som säger – som profeten Sakarja säger, kungen ska komma ridande på en åsna – han som skall befria oss kommer på en åsna! Det måste vara han!

Några börjar ropa, vissla, sjunga och ropen sprider sig. Överallt runtomkring åsnan och honom som rider på den ropas slagorden: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn!” Alla förstår inte riktigt vad det betyder, men det låter bra. Rädda oss, vi tror på dig! Du kommer i Herrens, vår Guds namn. Gud är med oss! Nu blir allt snart bättre.

Jag undrar vad åsnan tyckte om allt ståhej. Han som ryckts bort från det bekväma stallet för att vara ett riddjur. Ingen ovanlig sysselsättning för en åsna. Men kanske var den här mannen lite viktigare än de andra han burit förut. Om en åsna kan vara stolt, så var den här åsnan stoltast av de alla! Ingen annan åsna hade någonsin hälsats så fint! För åsnan visste att han kunde ta åt sig lite av äran. Så dum var han inte. Men inte förstod han vad folket ropade och skrek. Men han förstod att de var glada.

Några dagar senare stod samma åsna utanför stadens palats. Återigen var det en stor folkmassa samlad. Högt uppe på en trappa står en man i fina kläder och ropar till folket. Bredvid honom en sliten och söndertrasad man med blodet rinnande från huvudet på grund av en hopvirad törnekrona som tryckts ner på hans huvud.

Men det är ju han som jag bar på häromdagen! Vad händer nu? Åsnan hör att folket ropar och skriker. Men de är inte glada längre. De låter arga, de skriker ut sitt hat, på ett sätt som gör att åsnan får kalla kårar utefter ryggraden. Han har hört sådana rop förr också, när hans förra ägare var arg på honom. Då visste åsnan att han kommer att bli slagen.

Det låter för otäckt. Åsnan går därifrån. Han ville hellre minnas de varma och glada ögonen på mannen som han burit. Aldrig hade han blivit behandlad så varsamt som den dagen. Och så fick han vara med om den glada festen, alla lyckliga människor.

Men åsnan förstod aldrig det här med opinionen. Att det kan svänga så fort att det som nyss var gott och viktigt plötsligt blir något omöjligt och nästan värt att kasta i smutsen. Det goda är väl alltid gott? Det var åsnans erfarenhet.

Jag tror också att det goda alltid är gott. Det som hänt i Sveriges politik denna höst visar mig att åsnan har rätt. Och att de som kastat bort den insikten inte är bättre än pöbeln som dömde ut Jesus.

 

 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.