Askonsdagsmässa och predikan

Predikan för kvällens Askonsdagsmässa i Nottebäcks kyrka den 1 mars 2017.

Två bibelord skulle jag vilja använda och sammanföra i kväll.
1. ”Nu böjer jag knä i mitt hjärta och ber dig att visa din mildhet. Jag har syndat, Herre, syndat och jag vet vad jag har brutit. Jag bönfaller och ber dig: förlåt mig, Herre, förlåt mig…”

2. Jesus säger: ”Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre.”

Manasses bön är en syndabekännelse. Speciellt första meningen är underbar i sin formulering: ”Nu böjer jag knä i mitt hjärta och ber dig att visa din mildhet.” (Sen kan man undra hur det går till…)

Resten av syndabekännelsen visar Manasses tro på Guds barmhärtighet, samtidigt som han på något sätt ändå uttrycker ett visst tvivel genom att använda väldigt många ord, bönfallande, nästan tjatande på att Gud inte ska låta honom gå under – fast han ju anser sig ha förtjänat det genom sina synder.

Ändå vänder bönen i slutet som alla gamla psaltarens liknande böner till en lovsång – eller i varje fall lovar Manasse Gud att lovsången till hans ära skall vara stor om han får sina synder förlåtna.

Jag kan inte låta bli att tänka att skillnaden mellan de syndabekännelser som vi använder i Kyrkans gudstjänster och den som Manasse ber handlar om Jesus. På grund av Jesus behöver vi inte tjata på Gud, inte övertyga Gud om att det är så oändligt viktigt för honom att han ska förlåta oss alla våra synder. Var det inte för våra synders skull han gick vägen upp till Golgata, och blev korsfäst, död och begraven och så småningom också uppstånden från de döda?

Denne Jesus är också anledningen till att vi börjar vår fastetid idag. I evangeliet idag talade han om fastan med sådana som undrade varför inte hans lärjungar fastade. Och Jesus förklarar att de visst kommer att fasta – så småningom, när han inte längre synligt kommer att kunna vara med dem.

Det säger mig följande: Vi behöver fastetiden därför att vi behöver komma närmare Jesus eftersom han inte synligt finns vid vår sida. Därför behöver vi fastetidens koncentration på Jesus, allt det som talar om hans verksamhet, hans undervisning, hans lidande och död – för att med honom gå hela vägen till påskens uppståndelse och evigt liv.

Det är inte alltid så lätt att göra detta. Det har funnits tider då fastetiden innebar fastställda krav på vad man fick och inte fick göra. Men det har också blivit tider som nu, där allt har blivit frivilligt och var och en kan göra som man vill. Jesus talar om detta genom att jämföra olika typer av viner – gamla och nya. Även om han talar om vinsäckar kan vi tillåta oss att tala om flaskor. För visst stämmer följande ord av Jesus fortfarande: ”Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre.”?

I kyrkans liv finns det alltid en spänning mellan gammalt och nytt. Förändringar som måste göras eller inte måste göras är ständigt samtalsämne och trätoämne. Många som levt länge i en församlings gemenskap och varit med och slitit och släpat, har genom åren fått en trygghet i just det som har varit. Som en gammal vinflaska som lagrats väl kan det som församlingen fått med sig under åren användas väl och göra gott. Men så dyker det upp nya impulser, nya smaker som vill göra sig gällande, nya behov som inte var upptäckta på den gamla tiden. Och nya människor tycker att det gamla vinet borde ha fått en hållbarhetsstämpel: Bäst före datum…

Men även om Jesus säger att det gamla vinet smakar bättre än det nya, så är det inte för att han vill att man skall sluta att producera vin. Gör man det så tar allt det gamla ändå slut en dag och kvar blir – ingenting. Alltså måste man bereda plats för både gammalt och nytt i samma lagerlokal – kyrkan. Det kanske inte går smärtfritt, men det går ju att i fastetiden meditera över att inte heller den väg Jesus gick var smärtfri.

Och vi kan fortsätta att göra som Manasse och alla andra troende i alla tider, böja knä i vårt hjärta och be och bekänna våra synder inför Herren.

Idag kommer vi inte dock inte att använda oss av den vanliga syndabekännelsen. I stället kommer vi att få ta emot korsets tecken i aska som ett tecken på vår längtan att söka Gud, leva i bot och ta emot syndernas förlåtelse.

Då blir det som händer med oss bevis för Guds godhet.

Hans är äran i evighet, amen.


Texter 3 årgångens: Manasses bön 11-15, 2 Kor 7:8-13, Lukas 5:33-39
Psalmer: 135, 771, 781, 45.

 

 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.