Annandag jul 2014 predikan

Annandag jul 2014
En äldre predikan då jag inte predikar på årets annandag jul.
Texter 1 årgången: Jeremia 1:17-19, Apg. 6:8-15,
Matteus 10:16-22

Inledningsord
Vi kallar denna dag Annandag jul men egentligen är det ingen juldag. Det är inte heller de stora skarornas helgdag. Den helige Stefanos dag – namnet skvallrar om ursprunget från kyrkans tidigare tider. Innehållet berättar dock om sådant som har funnits med i varje århundrade, varje land och tid. Det kallas martyrium. Från början betydde det helt enkelt vittnesbördet om Jesus Kristus, det som varje kristen fått som uppgift att bära ut i världen. Men eftersom detta vittnesbörd ofta ledde till konfrontationer, lidande och död precis som det hade gjort för vår Herre Jesus, så blev dessa vittnen, martyrer, i vissa tider de allra viktigaste förebilderna för alla andra troende. Det var de som inte gav upp, som höll ut intill slutet – även om det blev våldsamt.
Stefanos var den förste av dem alla. Det är därför vi firar hans dag idag samtidigt som hans vittnesbörd också talar in i vår tid, och in i våra liv.

Predikan
Jesus sa till lärjungarna: ”Jag skickar er som får in bland vargar.”
Det låter farligt. Och det är också farligt. Därför säger Jesus också att lärjungarna skall vara kloka som ormar och oskyldiga som duvor, samtidigt som de ska akta sig för människorna, för de är inte att lita på.

Men människorna, det är ju vi! Och lärjungarna, det är också vi!
Vi ser inte ut att riskera samma öde som Stefanos och många andra med honom – att behöva ta beslutet att leva eller dö på grund av vår tro. Men så är det och har det varit för många. För Stefanos blev det farligt att han var så Jesuslik – fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket. Han var oskyldig som en duva, men också klok som en orm, för ingen kunde ”hävda sig mot visdomen och anden i det han sade.”

Det är då intrigmakarna träder in – de som alltid gör allt för att fälla domar, oavsett om de är relevanta och riktiga eller inte.

Profeten Jeremia upplevde också intriger, motstånd, lidande, bara för att han lyssnade till Gud. Men det är inga små saker Gud säger till Jeremia. ”Fäst upp dina kläder” = gör dig i ordning för hårt arbete. Res dig upp, tala, säg till ”dem” allt vad jag befaller dig! Och när det går dig emot så var inte rädd. Du kommer att bli angripen, men de besegrar dig aldrig för jag är med dig och skall rädda dig!

Orden som Jeremia fick, och det som Jesus sa till sina lärjungar hör ihop. De talar om för oss att vi har ett uppdrag, ”en mission impossible” kanske men ändå ett uppdrag att tala Guds ord in i världen, och att vara Guds vittnen, martyrer bland människorna. Oavsett hur långt eller kort det bär oss.

Det kan vara intressant att lägga märke till att just i de texter som vi läst idag finns det inte uttalat vad det är som vi som vittnen skall säga – förkunna, predika eller lära ut bland människorna. Det förutsätts att vi vet och förstår att det är Jesus Kristus som vi vittnar om, ja vår tro på honom som vi ska leva i och bära ut bland människorna.

Men denna dag talar om viktiga förutsättningar som vi behöver ta till oss för att kunna vara Guds vittnen om Jesus. Alla texterna säger där samma sak. Just därför ska jag sätta ihop dem på mitt eget sätt och dra fram något av det som de säger.

Var beredd att bli en som talar till människorna allt det som Gud talar till dig!
Var kloka som ormar och oskyldiga som duvor. Som Stefanos, som var fylld av nåd och kraft och alla kunde se på hela hans liv som förebild, och hans ansikte som lyste trots alla anklagelser han fick ta emot.

Var inte rädd för dem som är emot dig och som angriper dig. De ska inte besegra dig. Akta er för människorna.
De ska utlämna er och ställa er till svars för saker ni inte gjort. Men bekymra er inte för hur ni skall tala.

I det ögonblicket kommer det ni skall säga att läggas i er mun, och det är inte ni som talar, utan er faders ande som talar genom er.
För jag är med dig och skall rädda dig, säger Herren Gud. Den som håller ut till slutet skall bli räddad.

På vilket sätt räddad då?
De riktiga martyrerna mötte inte bara motstånd, de fick också bekänna sin tro ända in i döden. Många fick säkert chansen att avsäga sig sin tro för att klara livhanken. Om det vittnar många berättelser från kyrkans första århundraden. Tyvärr berättas fortfarande samma typ av berättelser om förföljelser, lidanden och död för många som vill leva som kristna. Det är inte alltid som vi får veta så mycket om det, men i länder som Irak och Iran, i en del länder i sydostasien som domineras av andra religioner än den kristna, i flera länder i Afrika riskerar människor dagligen sina liv bara för att de tror på Jesus.

Och när de dödas – på vilket sätt blir de räddade då? Låter det inte som tvärtom?

Det är inte upp till oss att förstå allt. Men de första kristna förstod snabbt att det martyrium som Stefanos fick genomgå skulle följas av flera. Under en tid blev det så många martyrer att många till och med önskade sig att få bli martyrer – just för att bli räddade till det eviga livet! Det blev nästan status att bli martyr!

Idag är det kanske tvärtom. I vår del av världen, den del som brukat kalla sig kristen därför att kristendomen nästan haft ensamrätt på allt som kallats tro under lång tid, så är den kristna tron på dekis. Fortfarande finns det och kommer att finnas människor som på samma sätt som Stefanos och alla andra martyrer skulle ge sitt liv för Jesus om det så behövdes. Men eftersom det inte verkar aktuellt så har även vittnesbördet blivit svagt. Det finns så få yttre hot så att vi ibland försöker uppfinna dem. Men då handlar det kanske inte längre om att vittna om Kristus utan om någon form av moraliserande kring det sammanhang och det samhälle vi nu lever i.

Jag tror det är viktigt att tala om detta – därför blir predikan längre än vanligt. Vi behöver ju lära oss vad det innebär att vara bärare av vittnesbördet om Jesus Kristus – han som blev människa som vi
– han som med sin undervisning och sina gärningar visade att Guds rike är nära
– han som med sin död visade hur långt Gud ville gå i sin kärlek till oss människor
– Han som i sin uppståndelse ger oss nyckeln till räddningen, det som ges till dem som håller ut till slutet, den räddning som kallas det eviga livet.

När det blir tungt att tro – kan vi komma ihåg att det har varit andra före oss som upplevt samma sak, och ändå gått vidare. Till slutet. Oavsett hur det kom eller när. Och när skulle vi kunna veta något om det som ännu inte kommit?

I stället behöver vi lära oss att leva ”idag”
Det som redan varit har vi med oss. Det präglar oss, det bär oss och ibland stör det oss också.
Det som kommer, morgondagen, den har vi inte sett, men vi tror att den kommer och att den finns i Guds hand.
Därför kan vi väl träna oss i att leva i Guds nu: Idag hjälper Herren.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.