Angela och Franciskus och medmänsklighetens ansikten

Mitt i den enorma flod av berättelser från den stora flyktingströmmen och de människoöden som alltför många av oss européer struntar fullständigt i, så hörs ett par röster mer än andra.

Först påven, Franciskus. Utifrån sin horisont har han sagt många mycket kloka saker som också sätter blåslampan på dem som inte vill se eller höra.

Men påven är inte politiker. Det är däremot Angela Merkel. Och ändå är hon tydligare än alla andra just nu. Hon ryter till mot dem som inom EU försöker smita undan ansvaret. Hon vågar vara tydlig med sin kristna tro. Och hon axlar ett ansvar som just nu ingen annan ledare i Europa vågat.

Och det händer något, någonstans i högen av fega politiker, nu när även folket i Europa börjat engagera sig i frågan. Några påminner oss om Ungern 1956 (även  om Ungrarna verkar ha glömt det), eller de enorma vågor av svenskar som ”flydde” landet i slutet av 1800-talet och början av förra seklet (även om sådana som Åkesson och hans anhang tycks ha glömt eller inte lärt sig något).

Saken är väl den att folkvandringar av olika anledningar hör till historien. Anledningarna är ofta inte vackra. Men oftast har de varit nödvändiga för människors möjlighet till en framtid att tro på. Kriget i Syrien är en katastrof för dem som bor i Syrien, men också för världssamfundets trovärdighet, en bild av intressekonflikter som inte tycks ta slut trots att lidandet blivit mer och mer omänskligt.

Det behövs mer medmänsklighet. Kan rekommendera herrar Putin och honom därborta i Syrien som tror att han är något, att börja studera det som påven och Angela säger och gör, liksom alla andra historier som berättar och visar medmänsklighetens ansikten. Ännu är det inte för sent att ändra sig!

Kampen mot terrorister och äckliga fundamentalister (läs IS) är inte lättvunnen. Förståsigpåarna säger att det inte vinns med kulor och krut. Det tror inte jag heller. Det kan bara vinnas genom att vinna människors hjärtan för medmänsklighet och avsky för de vedervärdiga idéer som frodas hos alltför många, mest unga män som verkar ha tappat tron på samtiden och börjat drömma om något annat.

Vi måste ge dem anledning att vilja se något annat än hat och våld som lösning på alla problem. Men  då måste också vi vilja se att hat och våld inte löser problemen. Även om kampen mot det onda ibland måste kämpas med kulor och krut också.

Nu var det sagt. Och det är inte märkvärdigare eller bättre än vad andra som inte heller kan låta bli att fundera har sagt. Men några ord till i floden av tankar om att söka efter medmänsklighetens ansikten – och utmana ledarna till att gå före!

Så Stefan – och ni andra som kallar er regering, och ni andra som står som riksdagsledamöter och ”opposition” – var finns era medmänskliga ansikten mitt i allt detta? Vad gör ni för flyktingarna? Handgripligen? Eller fortsätter ni bara att säga sånt som någon talskrivare har plitat ner åt er?

Och för medmänsklighetens skull – sluta med att låta de asylsökande vänta och vänta och vänta och vänta, det är en skam för Sverige som tar emot så många att vi inte kan ta hand om dem och deras ansökningar för all inkompetens och byråkratisk övernit, eller vad det nu är. Usch och fy på er! Nu är jag arg. Jag möter flera av dem varje vecka. Jag kan säga att de inte mår särskilt bra i sin osäkerhet. Jo, de är inte kvar i kriget längre. Inte fysiskt. Och många av dem har mycket att ge – när ska de få chansen? När ska pappersvändarna börja se människan?

Det svenska systemet närmar sig någon form av kollaps. Allt, allt är byråkrati, regelverk, pappersjobb, och en känsla av missmod sprider sig. Det är ett systemfel någonstans. OM jag bara kunde sätta fingret på det och analysera…

Men nu vill jag inte skriva mer. Jo, heder åt Angela och Franciskus!

 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.