Andra söndagen i Advent

”Kollektbönen” (Dagens bön) på Andra söndagen i Advent tar upp tre viktiga ting som jag vill ha med:
(du som i Jesus Kristus upprättar ditt rike), gör oss starka i tron, uthålliga i bönen och frimodiga i kärleken (intill den dag då han kommer åter i härlighet)”

Det finns ingen anledning att se tron på Jesus bara som en fritidssysselsättning som vi kan ta ägna oss åt när vi har tid. Jesus talar om senapskornet som skall sås i jorden och växa, eller om surdegen som skall arbetas in i mjölet för att degen skall jäsa. Det är oviktigt om vi använder oss av bilden av senapskornet eller av surdegen. Det viktiga är att förstå att han talar om att något måste hända med dem! Den möjlighet som ligger i senapskornets gener och den inneboende kraften i surdegen duger ingenting till så länge de inte sätts in i rätt sammanhang. Så är det också med oss. Så länge vi inte blir sådda eller knådade in i världen runt omkring oss kommer varken vår tro att växa eller tron att föras vidare till andra.

Men det som är självklart för en surdeg – att bli knådad – är inte så enkelt för oss. Att bli knådad är att bli så mycket indragen i det som finns omkring att man inte längre bara ser de olika delarna utan också helheten. Som pepparkaksdegen som först är en massa olika ingredienser på ett papper, sen rörs de ihop och smälter samman för att kunna fullfölja sitt mål – att bli en pepparkaka.

När vi människor knådas, stöts ihop med vår omgivning kommer det att göra ont att inse att vi inte bara finns för vår egen skull, utan också för andra. Det smärtsamma handlar om att växa ihop med andra. Att det inte är friktionsfritt det vet vi alla.

Senapskornets väg – att först bli nedgrävt för att kunna få det liv som var tänkt från början är också en smärtsam process. Men Jesus har ju sagt att det är den enda vägen till livet – att vi först måste dö för att kunna få leva det liv som Gud har tänkt åt oss. Och då menar han i första hand den död som är att våga släppa taget om sitt eget själviska jag. Den måste komma först.

Tron, bönen och kärleken behöver styrka, uthållighet och frimodighet. Annars riskerar tron att bli en teori, bönen vackra ord och kärleken bli helt beroende av våra känslor för tillfället. Men finns det en väg till en stark tro, uthållig bön och frimodig kärlek?

Hos profeten Jesaja i dagens GT-text hittade jag de här orden:

”Där skall gå en banad väg, den skall kallas den heliga vägen.” (Jesaja 35:8a)

Det finns redan en banad väg – den som Jesus har gått – senapskornets väg, surdegens väg. Den heliga vägen, den som kan ge styrka i tron, uthållighet i bönen och frimodighet i kärleken hittar vi endast genom att komma nära Jesus.

Uthålligheten handlar om att inse att vi måste söka oss nära honom varje dag.

Varje dag! För det krävs ett tålamod, eftersom det finns miljoner ting som ropar på vår uppmärksamhet. Hur ska vi klara det?

Jag är inte mycket för att ge färdiga svar. Men episteln visar en del av denna väg: ”Ha tålamod ni också, och visa fasthet, ty Herrens ankomst är nära.” ”Ni har hört om Jobs uthållighet, och ni har sett hur Herren lät det sluta, ty Herren är rik på medlidande och barmhärtighet.”

Tålamod, fasthet, uthållighet – i trons värld betyder det att vi behöver hitta ett sätt att leva livet nära Jesus varje dag. Varje dag i bön, varje dag i tron på att just den här dagen vill han något särskilt med mitt liv, varje dag i ett försök att frimodigt stå för allt det som Jesus har lärt oss. Och när församlingen samlas till söndagens mässa är det också en bild av detta trons tålamod – att aldrig låta bönen eller lovsången till honom tystna.

Hur blir det sen? Och vilka är det egentligen som går den heliga vägen? Profeten svarar: ”… de återlösta vandrar där, de som Herren friköpt vänder åter. De kommer till Sion med jubel, krönta med evig glädje.”

”De som Herren friköpt vänder åter.” Friköpta är vi. Han har friköpt oss och markerat det för oss vid vårt dop. Vi är hans senapskorn, hans surdeg – som han vill använda för att Guds rike skall komma närmare.

Det ser kanske lite ut till en början, men som Jesus sa; ”till slut blir alltsammans syrat.”

//Lite historik kring denna predikan:

2 söndagen i Advent den 10 december 2006
Högmässa i Madesjö kyrka
2 årgången: Jesaja 35:1-10, Jakob 5:7-11, Matt 13:31-34
Psalmer: 111, 107:3-5, 798, 490.   //

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.