Andlig klarsyn eller 8 söndag efter Trefaldighet

8 söndagen efter Trefaldighet den 17 juli 2016

”Håll fast vid mina ord och bevara mina bud inom dig.”

Det är inte alltid vi tänker på hur mycket arbete det ligger bakom ett hus. Vi bor i dem.  Men någon annan har oftast byggt dem. Planerat, skissat, ritat, grävt och slitit för det. För vi bygger gärna hus som ska hålla lite längre än för en generation. Och ska ett hus hålla länge behövs det att vi börjar med en bra grund.

Idag talar både Jesus och Paulus om husbyggen. Båda betonar hur viktigt det är att ett hus får en rätt grund som ser till att byggnaden håller. Och vi vet att de egentligen inte talar om hus, inte ens om kyrkobyggnader, utan de talar om våra liv. Våra liv är som ett husbygge. Inget är helt likt det andra, men alla har en viktig mening.

”Håll fast vid mina ord och bevara mina bud inom dig.”

Jesus talar om varför husbygget måste göras på en stabil grund. Det kan se vackert och fint ut. Livet leker och alla känner sig trygga. Men vad händer när de oförutsedda svårigheterna och motgångarna kommer? ”Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte eftersom det var byggt på berggrund.”

Paulus talar om att det går att bygga olika hus på samma grund. På somliga ställen bygger man med hållbart material, ibland med mycket dyrbara sådana. På andra ställen används enklare och mindre hållbara material. Det är en skillnad mot en hydda i Etiopien och en disponentvilla.

Det kan alla förstå. Men kan vi förstå att detta samtidigt är en utmaning till oss var och en att fundera över hur vi ”bygger” våra liv? Och att det blir en utmaning till församlingen och hela kyrkan att fundera över vad vi bygger tillsammans?

Är mitt liv sådant att det kan liknas vid ett stabilt och fint hus som håller i flera hundra år – eller ett hus som kommer att rasa ihop när som helst?

Och på samma sätt kan vi fråga oss om församlingen och kyrkan som den är idag – hur mår egentligen det kyrkliga husbygget? Inuti, alltså.

”Håll fast vid mina ord och bevara mina bud inom dig.”

På 1500-talet försökte reformatorerna definiera vad kyrkan är. Då skrev man att ”kyrkan är de troendes samfund där sakramenten rätt firas och där evangeliet rent förkunnas.” (fritt citerat från Augsburgska bekännelsen från 1530). Kyrkan är alltså något som har med människor att göra, människor som tror på Jesus Kristus och där detta förkunnas och påverkar människors liv. När vi samlas här till högmässa i Älghults kyrka så är det Kyrkan som samlas. Och om kyrkans grund säger Paulus: ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.” När vi slutar räkna med Jesus börjar bygget knaka i fogarna.

Men vi kan bygga olika. Paulus säger att han har lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Det är inte troligt att det blir precis så som Paulus gjort. Men i allt prat om byggande av olika slag är det viktigt att förstå att det egentligen handlar om vårt liv. Jesus säger att den som bygger sitt hus, dvs sitt liv, på hans ord är som en klok byggmästare som bygger på en rejäl grund. Liksom att den som inte hittar denna grund grundar sitt liv på lösa boliner.

”Håll fast vid mina ord och bevara mina bud inom dig.”

Som kristen är det inte så särskilt svårt att tänka sig att grunden är Jesus Kristus. Det faller sig naturligt. Men när vi ser på varandras livs-byggen så ser vi väldigt många olika varianter på byggnadsstilar och material. För vi är inga bleka kopior utan riktiga original. Det är så det är och skall vara. Och det är därför som vi måste lära oss att respektera det.

Men den vars byggnad består skall få lön! Det skriver Paulus. Vågar vi konfronteras med detta ord? Vågar vi fundera vad han menar att det kommer en eld som kommer att pröva vad vars och ens arbete är värt?

Då är det viktigt att vi börjar på rätt ställe – nämligen i grunden. Paulus utgår därifrån. Han utgår ifrån att varje människa som låter sitt liv byggas utifrån tron på Jesus Kristus kommer genom sitt liv att visa på Jesus. Det är här som byggmaterialet dyker upp. Det är sådant som vi får på vägen. Att ta vara på Guds ord är ett sådant material. ”Bevara min undervisning som din ögonsten” stod det i Ordspråksboken. De troendes gemenskap och sakramenten talade reformatorerna sig varma för. Några berättar om hur viktigt det är att både i sitt eget liv och i församlingens liv värna om bönen. Att ta vara på det sinnelag som Jesus Kristus själv visade oss är ett annat.

”Håll fast vid mina ord och bevara mina bud inom dig.”

Vi lyckas olika med detta. Somliga människor har lyckats bygga med så fina material att deras livs-byggen blivit stående många hundra år efter deras död. Vi kan i det sammanhanget tänka på Paulus själv, på kyrkofäder och kyrkomödrar genom tiderna. Genom deras liv blev tron på Jesus Kristus levande för andra – och ju mer det blir av detta desto finare material blir det i deras livs-byggen.

Men det kan aldrig bli några skrytbyggen! När en människa börjar likna Jesus, blir intresset av utsidan mindre och större fokus på grunden.  För i slutänden är det hur som helst Herren själv som dömer vad ens arbete är värt.

Därför tänker jag så här:
Jag ser en oerhörd tröst i det som Paulus berättar – att även om ens verk brinner upp och snart ingen finns som kommer att kunna berätta om det, så finns ändå räddningen kvar på samma ställe – nämligen hos Jesus Kristus. Och så länge det finns någon som fortsätter att bygga sitt liv tillsammans med Jesus så kommer Guds kyrka att fortsätta att leva.

”Håll fast vid mina ord och bevara mina bud inom dig.”

/Förra gången jag predikade på denna söndag med just andra årgångens texter var i augusti 2001 i Jonsereds kyrka, den sista Högmässan jag hade i Partille församling. Jag har lånet en hel del från den predikan också till denna./

 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.