Alla helgon – Älskad och saknad

Älskad och saknad. Vi närmar oss alla helgon – en helg med många bottnar. I kyrkans tradition finns berättelserna om alla mer eller mindre okända helgon – människor som levt sina liv som en förebild för andra både i sin tro och sitt sätt att vara människa.

Men vi tänker också på alla människor som levt, de som levt nära oss och som inte längre finns med i livet.

I folktraditionen är det i första hand det senare som är i fokus. Den älskade som fortfarande är saknad och som alltid kommer att vara det så länge vi lever. Gamla farmor, eller den goda vännen, hustrun, ja alla som levt, från dem som levt hela sitt långa liv till dem som knappt ens hunnit börja det innan livet tog slut.

På våra kyrkogårdar lyser det i höstmörkret. Varje ljus berättar om någons liv och andras sorg och saknad. Men också om hoppet om liv, också det som finns efter döden.

I kristen tro är det väldigt tydligt att evigheten är en dimension av våra liv som vi har inom räckhåll, ja levande inom oss. Genom Jesus Kristus, han som dött och uppstått – besegrat döden – för att ge oss del av det liv som aldrig dör.

Under Allhelgonahelgen finns allt detta med. Livet som det är, som det har varit och som vi tror det kommer att bli i evigheten, samtidigt som vi saknar dem som inte längre lever med oss.

För kristen tro är det självklart att tala om liv och död i samma mening. Det ingår liksom i livet att också döden finns. Men samtidigt är alltid livet större än döden. Eftersom Jesus har uppstått och besegrat döden finns döden inte längre bara som ett hot. Hotet om döden är visst allvarligt – det hotar våra relationer och vårt sätt att se på våra liv påverkas också. Men hoppet om det eviga livet är större! Det behöver vi lära oss att leva i och ta vara på.

I allhelgonatid är det inte fel att tänka särskilt på detta. Samtidigt som det finns de som är älskade och saknade i våra liv finns det alltid mer än så. Och deras liv har inte varit förgäves – vi bär dem vidare i våra liv också.

(text från 2012)

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.