Alla själars dag predikan

En predikan jag höll i S:t Hans kyrka, Linköping på Alla själars dag den 1 november 2009. Predikan är delvis knuten till just den kyrkan, men kanske finns det ändå något annat också att läsa…

Texter: 1 årg: Hesekiel 37:12-14, Uppenb. 22:1-5, Lukas 12:4-7
Psalmer: 172, (309:2-4 extra) 302, (773 nattv) 189:6-7

Välkommen till himmelen och inför Guds tron!

Inför Guds tron i himlen möts vi idag. Gud Fader själv sitter på tronen och ljuset från hans härlighet uppfyller hela rummet.

Framför tronen står Guds lamm, Jesus Kristus. Och floden med livets vatten flödar ut från tronen, klart som kristall, och vattnet flödar under altaret och ut bland alla dem som kommit för att möta honom ansikte mot ansikte.

Om allt detta kunde vi höra i dagens epistel. Om hur Guds rike kommer och allt blir nytt, ingen natt, inget mörker, ingen ondska, ingen sjukdom, nöd och elände – och ingen död!

Ingen död! Gravarna gömmer inte längre de döda. Herren Gud skall lysa över dem.

Visst är det en bild, och en vision av himmelriket, och vi är ännu inte där. Men löftet finns där, orden från vår Gud och Fader och från Jesus själv om att han skall torka alla tårar från våra ögon.

Det är i detta hopp som vi firar vår mässa idag. Ja vi möts här som om vi redan vore där inför tronen, i en försmak av himlen och en övning inför livet där!

Allt blandas ihop idag. Den svarta färgen på skrud och textilier (som vi använder i S:t Hans på denna dag) talar om lidande och sorg som en del av det liv vi har att leva på jorden. Men korset lyser mitt i mörkret, som ett tecken, som en påminnelse om att också där finns Gud, att inget mörker är så mörkt att inte han kan göra det till ljus.

Ovanpå detta är hela S:t Hans kyrka en påminnelse om det himmelska rike som en gång skall komma. Det behövs knappt någon predikan – bara att använda Uppenbarelseboken som guide, eller (om man hellre vill) kyrkobeskrivningen. Hela den är ju en undervisning om himmelen, om Guds tron, Kristus, de heliga, den himmelska lovsången och den helige Andes närvaro mitt ibland oss.

När vi kommer inför altaret för att ta emot de heliga gåvorna, brödet och vinet, Kristi Kropp och blod, då möts vi av Herrens altare och livets flod som rinner från det heliga ut till oss människor för att ge liv.

Och vi behöver liv, mer liv. Denna helg är ett väldigt tydligt tecken på människors längtan efter liv. Ute på kyrkogården i Landeryd och i kyrkan har jag både sett och mött människor som kommit för att tända ljus på kyrkogården, och kanske också i kyrkan. I går kväll var hela kyrkogården fylld av ljus som lyste upp mörkret på ett sätt som inte kan beskrivas, bara upplevas. Och jag vet att bakom varje nerlagt ljus finns det en eller flera människor som i ljuset tänkt en tanke för dem som en gång levt tillsammans med dem.

Alla dessa ljus är också bilder, symboler för något mer än vad vi kan se med bara våra ögon. Vi måste i stället gå in i oss själva och fråga oss vilka vi skulle vara utan de människor som fött oss till världen, utan de människor som varit betydelsefulla för oss under någon del av livet men nu inte längre lever.

Det kan vara vem som helst: en far eller mor, en make eller maka, en son eller dotter, en vän eller bekant. Alla var de viktiga och deras liv berörde våra liv och gör än, fastän de inte lever längre.

Några av dem som tänt sitt ljus på en älskades grav sörjer fortfarande fast det gått många år. Minnet lever. Några kan inte sluta sörja eftersom minnet av förlusten gör så ont. Men när ljuset tänds vid graven blir det en hälsning, ett tecken på att hoppet om livet inte tagit slut.

Jesus säger att inte en enda sparv är glömd av Gud och att vi är mer värda än aldrig så många sparvar.

Jag gillar det där med sparvarna. De är så små, men Gud ser dem ändå. Vi är lite större… så därför tror jag inte det är någon risk att Gud inte ser oss. Och är vi sedda av Gud behöver vi inte vara rädda inför det okända, inte ens döden.

Annars är det lätt att bli orolig och rädd inför döden. Döden skrämmer många, och jag tror att varje människa får arbeta med sitt eget förhållande till döden, sin egen död och andras.

Men Jesus säger att vi inte ska vara rädda – och jag vill våga tro att det är ett löfte om något större, inte bara en uppmaning.

Därför är det så skönt att kunna fira mässa, att inför Gud samlas i kyrkans gemenskap med alla dem som lever och någonsin har levt. För sådan är kyrkans gemenskap. Den är inte begränsad till det vi kan se, inte till oss själva. Vi får vara med, vi är medräknade, och i gudstjänstens lovsång och bön får vi på något sätt en försmak av himmelrikets lovsång och gudsnärvaro, där tidens gränser suddats ut och evigheten tagit plats också i oss, här och nu.

Därför är det viktigt att vi som församling fortsätter att låta vårt ljus vara tänt, det där ljuset som aldrig slocknar.

Vad är det för ett ljus?

Det ljuset är Jesus Kristus, hans ord och gärning, hans död och uppståndelse.

Det ljuset är den helige Ande, utsänd i världen för att visa på Jesus, för att ge hans lärjungar tro och hopp för sina liv och för hela världens liv.

Det ljuset är vår närvaro inför Gud, våra böner, vår lovsång, vårt mottagande av honom som kommer till oss genom sitt Ord, i nattvardens gåvor och Herrens förlåtelse och välsignelse.

Allt detta får vi möta när vi som församling möts till högmässa i kyrkans gemenskap. Det är stort – varje gång.

Avslutningsvis: Sv. Ps 309:v 2-4 (sjunget tillsammans)

 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.