Alla helgons dag predikan

Predikan på Alla helgons dag. Det har blivit några genom åren. Ibland har det varit högmässa först och sen minnesgudstjänst på kvällen, då Alla själars dag närmar sig. Och båda dessa hör intimt ihop därför att det handlar om människors liv – kända och okända som levt sitt liv så att andra blivit påverkade. Alla människor är inte helgon – men alla har en plats.

En predikan från 2009 kommer här – då jag detta år är helt ledig. Sånt behövs också.

Alla Helgons dag den 31 oktober 2009 – Högmässa i Landeryds kyrka
Texter: 1 årgången: Jesaja 49:8-10, Uppenb. 7:9-17, Matt 5:1-12
Psalmer: 1:1-3, 666, 169b:1-3, 321, 172

En predikan om längtan skulle jag vilja skriva. Om längtan efter att som människa bli mer hel, mer närvarande i mig själv och inför andra, närmare Gud i sinnet, i själen, i mitt innersta. Jag kan se på en del andra människor att de har något som jag saknar, en tillit, en närvaro, en tro som lever i dem oavsett hur deras liv har varit eller är. De kan leva fattigt, i misär eller i svält och katastrofer, mitt i krigszoner eller förföljelser – utan att vara det minsta rubbade i sin tillit, i sin tro.

Men kan jag skriva en sådan predikan? Kan jag leva ett sådant liv?

Kyrkan talar om de stora helgonen ibland, de som alla känner till. Deras väg verkar så hög, så underbart omöjlig att gå. De har levt på ett sätt som lockar till efterföljelse eftersom de har levt nära Kristus. Men kan jag det? Nej, de stora och kända helgonens väg känns för stor för mig.

Men det finns ju fler – alla de okända, alla helgon som bara finns där och har funnits runt omkring oss människor, ibland utan att vi har en aning om det. Det är dessa som vi minns idag, alla helgons dag. Deras liv har kanske inte varit så olikt mitt. Jag har till och med mött sådana som för mig känts som typiska helgon. På ett helgonmanér skulle de aldrig kännas vid det. Men för mig var de helgon. Och om jag har mött sådana så har också ni andra gjort det.

Fundera på det. Vilka människor har varit viktiga för dig och din tro, ditt liv? Vilka har genom sin tro visat dig att också din tro kan vara något att satsa på? De där som inte gav upp, som bara fanns där och visste att Gud var med dem. Det är sådana människor vi firar på alla helgons dag.

Vad är det för skillnad på helgon och helgon? Ingen alls! Men somliga känner vi med namn, andra inte. Somliga är som dagens kändisar, allas egendom. Men de flesta är som vi själva, vanliga och okända för den stora mängden av människor men viktiga för några få.

Kan det då inte tänkas att också vi med vårt eget liv skulle kunna vara sådana att andra såg oss som trons människor, viktiga för andra människors tro och frimodighet att våga tro även när det tar emot? Det tror jag. Några av er är kanske redan där, sedda av andra som förebilder i tron. Det är helgonens väg, en väg för var och en som tror på Kristus, inte bara för några få.

Allt detta kan vi längta efter. Och utan längtan torkar tron ut och försvinner. Och vår egen mänsklighet blir mindre och svagare, utan den viktiga kontakten med vårt inre och vår längtan efter det som är större än vi. Denna längtan finns där inom varje människa. Men den behöver upptäckas, definieras som en längtan efter det gudomliga som Gud lagt ner i oss. Gör vi inte det kommer vår längtan att ta en annan väg – till att bli bekräftad som viktig, synas i media, vara älskad och sedd av alla (hur det nu ska gå till), bli känd, ha ett fint hus, flotta bilar, massa pengar, makt eller inflytande…

En gammal och god katolsk präst och teolog, Wilfrid Stinissen säger[1]: ”det är min längtan som är måttet på min helighet… Jag förenas med Gud genom att längta efter honom…” Han säger också: ”När Gud möter oss vid vår död tror jag inte att han kommer att fråga: vad har du presterat? Utan: Vad har du egentligen längtat efter?”

Stinissen säger att det är dags att ge dispens från det gamla helighetsidealet , och i stället säga att helighet inte består i att aldrig göra fel utan i en gränslös tillit till Gud. ”Det är i mina misslyckanden som jag mest av allt kan möta Gud. När jag ställer mig mitt i min svaghet och ropar till Gud om förbarmande, då kommer jag nära honom.”

När Jesus höll en predikan om vad det är som får en människa att bli ett helgon använde han ett uttryck som vi översätter med ordet salig – saliga.

Vad är det som helgonen, de saliga skall glädje sig åt? Är det kanske en glädje över att de har kunnat bevisa inför Jesus att de alltid bett sina böner, alltid varit trogna gudstjänstbesökare i sin församlingskyrka, läst sin Bibel, varit goda medmänniskor…?

Nej, i stället talar Jesus om fattigdom, ödmjukhet, hunger och törst – efter rättfärdighet på jorden, om barmhärtighet, om rena hjärtan, om förföljelser och motgångar. Och han kopplar dessa besvärligheter med glädjen: ”Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen.”

Att livet inte är en lättsam vandring vet varenda människa. Det tar inte så lång tid för ett barn att upptäcka att allt inte bara kommer av sig självt. Det krävs också kamp. En del av kampen är att våga vara sig själv, våga tro att också jag är en del av Guds plan, att mitt liv är önskat av Gud och därför vågar jag tro, som det står uttryckt i dagens GT-text hos Jesaja, att Gud är med mig, att han hör min bön, att han skyddar mig varje dag. Så varför ge upp, varför tro att kampen är förlorad när den knappt har börjat?

Det är just detta som utmärker dessa som Jesus kallar saliga. De har inte gett upp. Världen må vara upp och ner, men de ger inte upp. Och det kan vara vår väg också. Att inte ge upp.

Vi ser att människor inte accepterar varandra. Här och där måste några visa sin makt och sitt förakt för människors liv genom att både spränga sig själva och sina medmänniskor till döds. Vanliga människor blir brickor i ett spel som inte har några vinnare, bara förlorare. Detta gäller förstås alla krig, och allt dödande, oavsett vilka förtecken man använder som försök att rättfärdiga dödandet.

Men det kan vara mer sofistikerat – att tala om att skydda vårt land från osunda influenser och därför avvisa alla dem som inte kommer ifrån en tro eller tradition som liknar vår. Man gör helt enkelt en uppdelning över olika typer av människor där somliga är mer rätt än andra, och somliga mer jämställda än andra. Det där finns överallt och döljer sig i olika skepnader.

Vi kan förstås förfasas över dumheterna, men många gånger blir också vi en del av dem, obetänksamt eller medvetet därför att vi kanske tror att det är rätt och riktigt.

Det är alltså inte enkelt att leva som människa. Ändå finns det människor som visar oss att vår längtan efter helhet och sammanhang i våra liv, i tillvaron som helhet är något vi aldrig ska släppa taget om. Vi vill inte att vår jord ska gå under, inte det liv som vår Gud har skapat. Därför kan vi fortsätta att tro, att längta efter att allt det som Jesus Kristus gjort för oss ska leda oss rätt i vårt sökande. Han har lovat att vara med oss. Här och nu, och i evigheters evighet. Amen.

[1] I Pilgrim nr 2, 2009.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.