3 Söndag efter Trettondedagen

3 Söndag efter Trettondedagen

Ni har nog hört berättelsen om pojken och vargen. Han som vaktade fåren men tyckte det var för ensamt så han slog larm om att ”vargen kommer.” Byborna kom snabbt. Men inte var det någon varg. Pojken fick skäll men också lite sällskap en stund. Men så gick det som det gick: För många falsklarm. Så kom vargen. Men inte byborna. Så var den sagan slut.

Svarta rubriker. Det ser man på kvällstidningarnas löpsedlar varje dag. Ibland berättar de om sådant som verkligen behöver svarta rubriker. Men varje dag? Alltid tycks de hitta något hemskt att berätta. Som om de tror att människor hela tiden längtar efter sensationerna och aldrig kan nöja sig med stillheten.

Och kanske är det så. Dagens bibeltexter berättar också om det. Jesus gillade aldrig att vara rubrikernas man. Men han fick finna sig i det eftersom han brydde sig om de sjuka och svaga som kom till honom. Idag lyser det igenom att han är trött på att bara skapa rubriker. ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.”

En som också var lite besviken var överbefälhavaren Naaman. Han hade lytt rådet att gå till profeten Elisha. Men Elisha hade inte ens tid att hälsa på honom utan skickade en hälsning: ”bada sju gånger i floden.” Hur svårt var det? Varför kunde inte profeten komma och visa sin styrka, be häftiga böner eller ge honom en svårare uppgift?

Den kunglige ämbetsmannen som mötte Jesus var i nöd. Inte för sig själv utan för sin son. När han får höra Jesus antyda att han är trött på att göra sensationer så bryr han sig inte. Det enda han brydde sig om var sin son. ”Kom innan mitt barn dör!”

Men Jesus skickar hem honom – med orden: ”Gå hem, din son lever.” Och precis som Naaman blev frisk av att doppa sig i floden sju gånger så fick ämbetsmannen se sin son frisk när han kom hem igen.

Allt detta skapade tro hos dem. Vad som skulle ha hänt om det skett just i vår tid vet vi inte. Kanske också tro. Men förmodligen också både sensationsrubriker och misstro.

Men vad gör dessa berättelser med oss själva? Blir det några nya insikter? Och förstärker det vår tro här och nu?

I vår tro finns det alltid svagheter. Vi vill gärna vara säkra, bli burna av en tro som gör oss trygga och ger oss tröst när vi har det svårt. Men fokuserar vi för mycket på själva tron riskerar vi att den blir för mycket teori och för lite liv. Tron är ju inte en filosofi, ett partiprogram eller ens en livsåskådning. Tron är något mer.

Naamans fru hade en ung tjänsteflicka (slav?) som kom från Israel. Det är hon som viskar i bakgrunden, som får honom att söka upp profeten. Utan henne skulle Naaman inte ens kommit iväg. Vi vet inte heller vem som berättade för den kunglige ämbetsmannen om Jesus.

Visserligen handlar berättelserna om hur Gud helar sjuka; genom Elisha och genom Jesus. Och de båda ämbetsmännen kommer till tro. Men vi får inte glömma dem som inget namn har i berättelserna.

För så är det ofta. Trons människor viskar sin vishet till andra. Leder dem iväg till mötet med Gud. Ibland händer det att trons människor blir synliga för fler. Då blir de omtalade fast de aldrig sökt publicitet. Men allt de vill kanske kan uttryckas som Paulus skrev i dagens epistel: ”Han tröstar oss i våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.”

När Jesus skapar tro bärs den också vidare!

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.