24 söndag efter Trefaldighet

Den yttersta tiden. 24 söndagen efter Trefaldighet den 10 november 2013
(Hela predikan i S:t Hans)

Den yttersta tiden! Det är definitivt ett begrepp som vi kan bäva inför. Inte minst vi som är  satta att i församlingen tala om det offentligt, predika, utlägga, förklara sådant som egentligen ingen människa någonsin begripit tillräckligt av.

Men det är ju också spännande. Så spännande att många genom tiderna undrat och spekulerat över hur och när det ska bli allt det där som finns beskrivet i Bibelns tämligen svårförklarade skildringar.

Därför är det viktigt att hitta ett perspektiv som inte för iväg på avvägar. Det märker vi tydligt i evangeliet. Några vill veta när och hur, och vad vi ska spana efter så att vi inte missar det. Men Jesus ger dem inga färdiga svar. Snarare en varning för att spekulera för mycket så att vi INTE tappar det viktigaste – kärleken. Kärleken får inte kallna.

Guds vilja och kärlek är det som håller världen vid liv! Vi är Guds barn. Genom Kristus lever vi i Guds kärlek och av hans kärlek. Varför skulle Gud annars ha skapat människan till sin likhet? Och dessutom vid den yttersta tidens slut, ska vi ”bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.” skriver aposteln Johannes.

Men när är den yttersta tiden? Frågan hänger envist kvar. Och lika envist svarar Jesus och Bibeln att vi bara kan leva den dag som är i dag – men med det perspektivet för ögonen att varje dag som levs i Guds kärlek för oss närmare målet för vår frälsning – evighetslivet.

Så kanske ska vi börja med att inse att vi inte begriper och att alltför mycket spekulationer sätter oss i händerna på krafter vi inte reder ut att stå emot. Varför skulle Jesus annars varna för detta?

Till dagens texter vill jag lägga några bibelord: Först om Guds verk och vår plats i det: (Predikaren)
”Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har också lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de inte förmår att till fullo, från början till slut, fatta det verk som Gud har gjort.” Pred. 3:11 (1917!)

”Jag vet att vad Gud gör består för alltid, ingen kan lägga något därtill, ingen kan dra något därifrån”. Predikaren 3:14

Någonstans måste vi tala om tiden. Det är vad vi har: tid. Tid att leva. Och i den tiden har Gud lagt ner något viktigt i våra liv, nämligen det som kallas evigheten. Det är inte en plats, och vi kan inte peka på det och säga ”där!” är det. Men det finns nerlagt i vårt innersta väsen därför att vi är en del av Guds verk. Och ingen kan lägga något till det eller dra något därifrån!

Ordet evighet handlar om mig, om dig! Vi är tidsbegränsade evighetsvarelser! Evighet är där det inte finns tid; inget igår, inget i morgon, bara nu.

Vi är både svaga som människor och starka. Vår styrka är att vi finns här och nu och kan forma vår framtid – mot evigheten. Vår svaghet är att vi påverkas av det negativa och formas av det vi varit med om och det vi är oroliga och rädda för.

Måste vi då vara oroliga och rädda? Nej! inte rädda, bara beredda!

”Bered dig att möta din Gud” – säger Amos. Perspektivet är inte avgjort, det handlar inte självklart om evigheten någon gång. Det handlar om nu. Idag, i morgon och vid tidens slut. En gammal prosts sist skrivna predikan hade rubriken ”Beredda håll oss” – och den fick läsas upp på söndagen av någon annan eftersom han hade lämnat detta livet. Det perspektivet är också viktigt. Att inte lämna ogjort de goda saker vi behöver göra idag och tänka att det alltid finns en morgondag. För en dag är det den dagen för oss var och en. En dag kommer att vara vår dödsdag. Det är bara att konstatera och leva med.

Men det hindrar inte oss människor från att leva och leva väl i glädje och gemenskap. För det är vad Gud vill att vi ska göra. När någon börjar tala för mycket om tecknen på den yttersta tiden; det som Jesus beskriver i ord om krig, hungersnöd, jordbävningar, förföljelser, människovärde som trampas ner i skiten – så kom ihåg att det där hör vi talas om varje dag. Och det har förmodligen funnits där varje dag sen Jesus talade om detta. Och alltid. För de mörka krafterna i världen lever också sitt liv mitt ibland oss. Och vi måste ständigt förhålla oss till dem och hålla oss borta från dem.

Men när? Jesus suckar över den envisa frågan. Och bibeln svarar med aposteln Petrus och en gammal psaltarpsalm:

”Men en sak får ni inte glömma, mina kära: för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag”. (2 Petr 3:8)

”Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går, som en av nattens timmar”. (Psalt 90:4)

Där kommer också Jesu ord om den kallnade kärleken in. Det är när kärleken kallnar som det mänskliga går i botten, trycks ner, glöms bort. Så har det alltid varit, och bättre har det inte blivit trots många århundraden där Jesus efterföljare, vi kristna, har haft möjlighet att påverka mer än vad vi har gjort. Det är en knepig fråga men också en berättigad sådan – varför blir inte Guds kärlek mer synlig genom oss nu när vi faktiskt vet att vi i allt lever av Guds kärlek?

Varför blir det då inte bättre i stället? Det kan inte jag svara på. Men peka på att valet alltid är mitt eget. Jag vet att jag får kalla mig Guds barn. Jag vet att Jesus har gjort allt det där för mig i mitt ställe som jag inte kan. Och att evigheten är lagd i våra hjärtan och genom den kärlek som kommer från Gud vill och väntar på att varje dag få delta i att göra världen till en bättre plats.

Så, hur ska det bli vid tidens slut? Svaret blir att det lägger vi i Guds hand. Och genom att – som Johannes skriver – förbli i Jesus Kristus.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.