23 söndag efter Trefaldighet

23 söndag efter Trefaldighet
Ett slags predikoutkast för S:t Hans kyrka den 11 november 2012
Texter 1 årgången
Psalmer: 236, 738, 285 samt extra under förbönen: 231, 704, 230, 771

”Förlåtelse utan gräns”.
Det är oerhört stort påstående

Finns det något sånt i verkligheten?
Är det inte så att vår huvudsakliga erfarenhet i våra vardagliga liv berättar om att förlåtelsen har många förhinder? Som när en förälder säger till sitt barn ”säg förlåt till Kalle nu!” Och vi vet att det som sägs är mer för att göra föräldern till viljes än att vilja förlåta Kalle…

I många människors liv kan det låta både obegripligt och fullständigt omöjligt att det kan finnas en gränslös förlåtelse. Det är inte vad man ser eller känner som en möjlighet i sina egna liv. Det är oförrätter som är så stora att de är svåra att förlåta. Kanske till och med omöjliga. Med mänskliga mått mätt.

Och inte verkar människorna lära sig heller. Den 23 december 1972 höll dåvarande statsministern, Olof Palme ett jultal som gått till historien (och finns överallt att höra på youtube…) (Olof Palmes jultal 1972!)

På 40 år har många andra platser lagts till i högen av berättelser om oförlåtligt våld och människor drabbas ständigt av andra människors och sina egna fel och brister. Det pågår ständigt. Och ändå påstår vi att det finns en gränslös förlåtelse? Hur kan vi göra det?

Därför att den gränslösa förlåtelsen inte mäts med mänskliga mått. Det handlar om den himmelska, gudomliga måttstocken som fungerar annorlunda än vår egen. Vi är älskade av Gud. Oavsett hur vi bär oss åt finns Guds kärlek till för oss. Och i hans kärlek ges också den gränslösa förlåtelsen. Hur vi än lyckas begripa det.

Guds gränslösa förlåtelse finns och verkar genom Jesus Kristus. Och vi utmanas och uppmanas att leva utifrån hans kärlek i alla våra mänskliga relationer. Hur svårt det än är.

Lukas 23: 34 Jesus sade: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.
Det säger Jesus när han spikas fast på korset. Och varje gång vi firar mässa hör vi orden: ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse…”

”I Guds rike är förlåtelsen den luft man andas.” (Bo Giertz)

Den 23 söndagen efter Trefaldighet vågar tala om en förlåtelse utan gräns. Och utan att tro på förlåtelsen kan vi inte våga oss inför Guds ansikte. När Josefs bröder bad om förlåtelse för sina övergrepp på honom var det i desperation och med ärlig och uppriktig ånger. Josef säger då: ”Var inte rädda. JAG är ju inte Gud…”  

Men Gud fanns bakom Josef och hade visat honom förlåtelsens väg. Trots att han fått utstå mycket på grund av brödernas svek såg han Guds väg igenom allt det onda som skett. Och det var inte längre något ont.

Det kan ta tid att ta emot och ge förlåtelsen vidare. Men för den som andas förlåtelsens gudomliga luft är allt möjligt. Därför att för Gud är ingenting omöjligt. Och Guds nåd är lika stor och fantastisk som hans kärlek och förlåtelse. De är ju bara tre olika ord för samma sak!

/Gud älskar dig, ditt fä!/ – det kanske inte går att säga i en predikan – men ta emot det ändå! 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.