21 söndagen efter Trefaldighet 2015

Hösten 2012 plockade jag ihop några tankar kring 21 söndagen efter Trefaldighet. Varken då eller i år predikade jag själv. Jag noterar att några kan ändå ha nytta av denna reflektion, och jag ville också justera några tankar och kanske lägga till något. Så håll tillgodo med det, den som vill.

Profeten Jeremia är ingen mes! Han både gnäller på Gud och på Israels folk. Han varnar de styrande för den politik som de för. Den kommer att leda till förödelse och deportation. Så blev det också. När folket förts bort till Babylon skrev han den text som finns som Gammaltestamentlig text den 21 söndagen efter Trefaldighet. Det är inget ”vad var det jag sa!”, det har Jeremia inget intresse av. Han framför bara Herrens budskap. I det sägs: Det är lång tid kvar för er där borta. Så lev där, bygg upp ert liv och er framtid precis som om ni hade levt kvar i det gamla landet. Tids nog kommer ni dit – men det kanske inte sker i er livstid.

Enkelt uttryckt: Lev där du är. Det finns en mening med varför du just är satt att vara just här. Tidsperspektivet är inte så intressant. Herren själv ser till det – i Hans tid. Och längre fram i brevet skriver Jeremia att Herren skall ge dem framtid och ett hopp, välgång och inte olycka. Men budskapet just nu är: Bli där du är. Men se det inte som ett offer, det är inte meningen att du ska sitta och drömma dig tillbaka, för då försummar du det sammanhang du lever i.

När jag skrev detta för tre år sedan tänkte jag inte att det som Jeremia skriver också skulle tala till mig om alla de människor som idag kommer till Sverige från andra länder. De kanske inte är deporterade, men kan inte leva kvar i sina länder. Så det är ungefär samma sak. Och när de kommer hit så önskar de precis det som Jeremias budskap uttrycker: Lev där du är. Bygg din framtid som om ni levt kvar. Tids nog förändras läget och kanske vill du då återvända och bygga upp ditt gamla land igen. Eller fortsätta att bygga där du är. 

”Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.”

Och jag måste lägga till: Det är åt andra hållet också. 

Denna mening visar vägen vidare till de andra texterna. Paulus skriver till de kristna i Rom hur de skall hantera överheten och leva i det samhälle där de inte är välkomna. Vad han säger är tydligt: Smit inte undan ert ansvar. Betala er skatt, respektera dem som styr. Ge åt var och en det han skall ha. Och det är precis vad Jesus säger: ”Ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”

Jesus fick frågan: ”Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” Frågan är ställd för att försöka att få något att anklaga Jesus för. Om han säger att det är rätt att betala skatt till kejsaren så får han folket mot sig. Alla vet ju att kejsaren har ockuperat Israel och den som går Guds vägar måste sätta sig emot honom. Men om Jesus säger att man inte ska betala skatt till kejsaren kan man anklaga honom inför kejsarens folk för upprorsmakeri.

Listigt tänkt, men de fick inte ut något för besväret. För det är inte meningen att ställa det andliga mot det världsliga som om det gällde antingen eller. Jo, i en och endast en mening: Det är bara Gud som kan vara Gud – och som det sägs i det första av budorden – endast honom skall du tillbe.

Det är just här som det kan bli så fel. Vi kan göra misstaget att tro att eftersom det finns så mycket synd och elände i världen så är det bäst att ha så lite med världen runtomkring oss att göra som möjligt. Bön, Bibelläsning, meditationer, gudstjänster, retreater, konferenser – ja det finns oerhört mycket av det andliga goda som det går att fylla sin tid med, om man bara vill. Och det ska vi göra. Också. Men vi kan inte bortse från att det finns människor som bor i vår närhet, sådana som vi möter dagligen, och som vi behöver möta. Och de behöver möta oss. Hur ska vi kunna vittna om vår tro för människor vi aldrig möter?

Jag inser att det jag skrev 2012 är tänkt för en predikan, en gudstjänstgemenskap där tron ingår som en förutsättning. Men orden om att det är bäst att ha så lite med världen runtomkring oss att göra är allmängiltiga. Ibland är det fromheten som gör att vi vill gå inåt och stänga om oss. Ibland är det dessutom nödvändigt. Men inte så att vi inte ser de behov som finns i världen omkring oss. På samma sätt kan människor vilja stänga gränser, hålla sig utanför det som händer i världen och påstå att vi inte har med det att göra att människor lider i andra delar av världen, eller i en annan stad, lite närmare än vi trott var möjligt (läs exempelvis Trollhättan). 

Vi lever alltså i denna världen. Därför måste vi lära oss att vilja världen väl – ungefär som Jeremia skrev: Går det bra för det samhälle ni lever i så får ni också del av det. Alltså är det viktigt att vi bemödar oss väl för vår omgivning och inte bara för oss själva. Som alla vet finns det oändligt mycket att göra. Vårt samhälle är komplicerat. Det finns olika krafter i samhället som drar åt många olika håll. Därför tror jag att ”världen” behöver alla dem som utifrån sin tro på Herren Kristus vet varför vi lever, och vet att det finns en mening med livet, en Guds avsikt för var och en av oss, en framtid och ett hopp. Vi behöver inte stor fantasi för att begripa att det just nu i världen finns alldeles för lite hopp för alldeles för många människor.

Men vi vet var hoppet finns – och vi behöver ta tag i det själva för att kunna visa andra var det finns – och ur Jeremias brev till det i fångenskap deporterade Gudsfolket läser vi: ”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång och inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren.” (Jeremia 29:11-14a)

Jag menar på allvar att det är tron på Jesus som ska vägleda hela kyrkan vidare, i denna tid och i alla kommande tider. Framtiden är i Guds händer. Men vi är inte ursäktade när vi sitter med armarna i kors och gnäller över att framtidsutsikterna blivit sämre. 

När vi ställer det världsliga och det andliga mot varandra som om det ena måste bestämma över det andra så missar vi målet. Vi kan inte låta statens och samhällets nycker bestämma över tron, men inte heller kan kyrkan ta befälet över samhällets styrelse. Alltför ofta har vi sett en sådan sammanblandning. Och ser det fortfarande. Men det är inte ett ämne för en predikan mer för ett debattinlägg.

Jag tror att om vi söker Herren, och lever i tron på honom så leder han oss till att ta ansvar i det samhälle vi lever i. Så om vi som kristna inte gör det, så behöver vi rannsaka oss och undra om vi blivit för instängda i vår fromhet…

IMG_4243

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.