Korset är Livets symbol

Meningslös död. Det finns alldeles för många exempel på det här i världen. Och människor sörjer, gråter, kämpar mot känslan av att ingenting längre ger någon mening. Ibland ropas det i förtvivlan till Gud – varför? Måste det vara så här? Var är du Gud?

Jesu död ser ut att bli en av alla dessa meningslösa mord. Avrättningsredskapet står upphöjt på klippan, skoningslöst i sitt totala ointresse av att veta vem som hänger där just den gången.

Min Gud, var är du? Profeten Jesajas ord visar vägen: ”Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.” ”… han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna.” ”När hans elände är över skall han se ljuset…”

Det är märkligt att ett avrättningsredskap blivit en av de viktigaste symbolerna för liv! Korset där Jesus hängdes upp för att dö är inte de kristnas hatsymbol! Snarare en symbol som vi älskar att avbilda, att bära som ett smycke om halsen, att stanna inför i vördnad och eftertanke.

Men det är ju klart att utan Jesus blir korsets symboliska värde helt värdelöst. Kyrkans medeltida träkors gjordes säkert för att hänga i taket över koret eller altaret i den gamla kyrkan – som en påminnelse om Jesus som säger att när han blivit upphöjd skall han dra alla till sig.

Alla kors har sin egen historia. Jag har många.

Ett av de märkligaste kors jag sett har jag hängande i vardagsrummet. Det är totalt annorlunda – inte i formen utan i färger och utsmyckning. Men där hänger också Jesus – men hans kropp är avbildad genom flera olika typer av grafiska tecken – framför allt hjärtan. På baksidan av korset finns en lila fyrkantig plastbit som ser ut som en slipad sten. (Att jag äger detta kors är en helt egen historia).

Det är säkert så att somliga inte skulle tycka om detta lila och guldfärgade kors. Men ju mer jag tittar på det desto mer tycker jag om det. Det vill både vara konst och en berättelse om Jesus som frivilligt gick i döden för vår skull. Av hans kärlek blir vi befriade – inte för att vi blivit så kärleksfulla utan för att hans död på korset visar Guds kärlek till oss.

Nej, alla kan inte förstå detta. Redan från första början är det ifrågasatt som meningslöst nonsens.

Men profeten Jesaja berättar redan 700 år före Jesus hängdes upp på korset vad det skulle vara bra för:

”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led… Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, men Herren lät vår skuld drabba honom.”

Långfredagen är den ena halvan av den viktiga berättelsen om honom som burit alla världens synder på korset, för att vi skulle få liv genom hans död. Det blir tydligt först genom påskens under. Men där är vi inte nu.

Jesaja sa också: ”När hans elände är över skall han se ljuset.”

Nutid, dåtid, framtid – nattvardens mysterium

Nutid, dåtid, framtid. Vi befinner oss just nu i alla dessa tider! Samtidigt.

Det blir det alltid när vi går in i påskens firande. Det har varit förberett länge – men det är nu det börjar på riktigt – igen! Och det kommer att göra det om och om igen ända tills den sista tidens tid.

Det var likadant på Jesu tid. Om och om igen lästes de gamla berättelserna om befrielsen från fångenskapen i Egypten. Om den hastiga avfärden och måltiden, om det ojästa brödet, påsklammet, örterna och om beroendet av Guds plan och kraft för att undret kunde ske.

Jesus gjorde likadant. Lärjungarna skickas att förbereda påskmåltiden. Jesus har redan förberett en plats, det är inte oväsentligt i sammanhanget. Han vet ju vad som kommer att ske – och han går med tydliga steg mot det.

Måltidsgemenskap är alltid viktig. En måltidsgemenskap med starka historiska och traditionsrika rötter är ännu större. Varför skulle annars så många svenskar varje år vid den här tiden handla ungefär samma typ av mat, godis, ägg…? Jo, för det finns något där som talar om ett sammanhang, kontinuitet med ett fint ord. Också när påskens ursprungliga historia nästan blivit bortglömd finns det delar kvar i folkets traditioner.

Vi firar påsk en gång om året. Då följer vi Jesus genom berättelsen från måltidsgemenskapens värme och glädje över till ångest och vånda i nattens mörker, till fängslande och förhör, misshandel och förlöjligande, lidande och död – den mörka gravens tystnad – och till ljuset, uppståndelsen och livet som en gång för alla knäckte mörkrets och dödens och djävulens makt.

Men denna påsk finns också närvarande varje gång vi firar mässa. Då berättas allt om och om igen. Det berättas genom texter och böner och ord som talar om det som sker när brödet bryts och vinet delas. ”Detta är min kropp” – ”Detta är mitt blod” – ”det nya förbundet”. Därför är nattvardens måltid så viktig del av kyrkans liv – nu som då och så länge tiden finns.

Nattvardens måltid är en påskmåltid varje gång. Jesu kropp bröts ner på korset och hans blod utgöts.

Brödet bryts och vinet utdelas som en påminnelse om det liv han gett åt oss genom sin död.

Det talar om försoning, det talar också om kärlek och gemenskap, om Guds kärleks vilja att nå fram till våra människohjärtan.

Det talar också om uppståndelse och liv, Guds eviga liv som genom hans Ande gjuts över oss, i nattvardens måltid precis som vid dopet.

Gud vill gemenskap med dig och mig. Det är budskapet. I det finns Jesus – med sin närvaro, med hela sin ”historia” – berättelsen om kärlekens väg till människornas hjärtan. Det är påskens budskap, det är kristen tro. Och allt finns i Jesus Kristus. Idag, och i all evighet. Amen.

Outplånliga spår

Här en begagnad predikan på Skärtorsdagen 2006. Lite redigerad. I morgon, Skärtorsdagen 2018 blir det en annan predikan.

Viktiga människor lämnar outplånliga spår i våra liv. De finns där i en tid då vi behöver dem och när de inte längre finns kvar så lever ändå deras minne kvar i oss.

Jag har en bild av min farfar som är tagen i hans ungdom, tidigt 1900-tal. Jag minns honom som gammal. Men bilden hjälper mig ändå att minnas honom därför att han var viktig för mig. Ja alla de olika bilder av honom som jag har gör samma sak.

Idag firar vi i kyrkan en högtidsdag därför att vi genom den tar fram viktiga saker som Jesus har gett oss. Man kan säga att vi minns den måltid som han firade med sina lärjungar genom att vi läser om den. Men samtidigt sägs det att detta är mer än ett minne, mer än vad en bild kan säga. Och om en bild kan säga mer än tusen ord – hur mycket mer kan inte vårt nattvardsfirande säga oss?

När brödet bryts och bägaren med vin lyfts upp sägs det att brödet är hans kropp och vinet är det nya förbundet genom Jesu blod. Vi kan tänka tanken att detta i huvudsak är som en bild – och att bilden ska hjälpa oss att komma ihåg vad Jesus betyder för oss. Men i nattvarden finns det mer än så.

Genom kyrkans historia har man lyft fram olika delar av vad nattvarden kan betyda. Det är inte bara en enda betydelse, det är flera.

I den ekumeniska rörelsen säger man att nattvarden har olika innebörd. Bland annat tar man upp följande:

  1. Tacksägelse (till Fadern) – en välsignelsehandling där vi i gudstjänsten tackar Gud för allt han gjort genom skapelsen och frälsningen genom Jesus Kristus.
  2. Åminnelse – ett ord som handlar om att påminna sig vad Jesus Kristus gjort genom korset och genom uppståndelsen – det blir en predikan i glädje över Guds stora under
  3. Förbön – hela nattvardsliturgin är uttryckt genom ord i bön till vår Herre att han skall verka genom sin ande och ta emot oss
  4. En bön om den helige Ande – utan den helige Ande blir det inte något av det vi gör i gudstjänsten. Det blir på sin höjd något vacker och stämningsfullt. Men genom Anden verkar Gud i det vi gör
  5. Gemenskap i tron – kommunion betyder ju gemenskap. Det är en gemenskap med Jesus Kristus därför att vi genom nattvarden får del av hans liv, men det är också en gemenskap med varandra därför att vi genom honom också blir delaktiga i varandras liv
  6. Förlåtelse och försoning – ”det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

I svensk tradition har ofta tyngdpunkten i nattvardsfirandet legat i orden förlåtelse, syndabekännelse, försoning. Det är viktiga delar i nattvardens gåva till oss, men inte de enda. Vi behöver som kyrka och församling lära oss att ta emot alla delarna – gemenskapen, tacksägelsen och lovsången till Guds ära, förbönen, den helige Andes liv i våra liv, förkunnelsen (åminnelsen) om Guds stora verk genom Jesus Kristus – – –

Allt detta kommer oss till del när vi firar nattvardens måltid med varandra och med honom som gett oss den.

När vi inför mässan ber syndabekännelsen tillsammans är det ett sätt att nalkas allt detta – i bönen ber vi om hjälp att lämna det som hindrat oss från gemenskapen med Gud och om att i hans namn och genom hans kraft gå vidare. Och när vi gör det lämnar det outplånliga spår i våra liv – hans förlåtelse, hans närvaro i våra liv gör mycket mer med oss än bara ett minne.