Vägen till himmelen

Det finns en väg till himmelen! Varje dag i våra liv är vi någonstans på den vägen. Men vi ser inte den förrän vi är framme där. Och än så länge är vi inte där.

Men många andra har gått den vägen före oss. Det är om deras liv, deras tro och hopp som vi påminns denna söndag. Det berättar om dem som gått före oss i tro och hopp – och varför det är viktigt att hålla fast vid tron, också fast vägen till livet är lång.

Episteln berättar om dem. Om deras tro och längtan efter det nya landet, det bättre landet, det himmelska som de bara ”sett i fjärran” men samtidigt ”hälsat det”. Vad betyder det för mig här och nu? Att ana och se något som i fjärran närmar sig och hälsa det som något verkligt och riktigt utan att se det fullt ut?

Det handlar om tro – den kristna trons hopp som bygger på allt det som Jesus Kristus gjort för oss.

Tron bygger på berättelsen om Jesus som kom för att rädda oss från död till liv genom sin död och uppståndelse. I denna tro lever vi här på jorden vårt liv på vägen till det himmelska livet. Men vägen dit går genom döden.

Vi påminns om det i dopet. Att bli döpt i Faderns och Sonens och den helige Andes namn handlar om att få del av det liv som är i Gud och genom Gud. Där finns också vår död med – symboliskt och verkligt. Det är genom livet vi går – och vi går mot döden var vi går. Men samtidigt går vi mot livet var vi går – då vi går mot det himmelska livet som Gud lovat oss genom Jesu uppståndelse.

Vi påminns om det i dagens GT-text; där folket får ett löfte om det nya landet som de ska ta i besittning: ”Om tre dagar skall ni … komma till det land som Herren, er Gud, ger er…”

Och tre dagar fick de vänta på att gå över floden. Här påminns vi om Jesus som på tredje dagen uppstod från de döda. Under tiden kändes det som allt hopp var ute. Det var lärjungarnas känslor. Allt är förlorat. Han är död. Men allt förändrades på den tredje dagen. Från mörker till ljus – från död till liv – från förtvivlan till himmelrikets glädje.

Om tre dagar! Det säger också att vi måste lära oss att vänta. Också om det blir mer än tre dagar, ja även om det skulle bli tre tusen år! För det är precis där vi befinner oss – hela livet är också en väntan efter det himmelska livet!

Redan i Bibeln talas det om dem som trodde och inte fick se. ”I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden.”

De längtade till ett bättre land, ett i himlen, står det. Det behöver också vi lära oss att göra. Det kanske inte är så svårt. Vi är ju experter på att längta efter något annat än det vi redan har. Men när vi bara längtar efter saker att köpa eller efter att konsumera upplevelser så vet vi att vi snart längtar efter något ytterligare. För längtan efter något mer finns nerlagd i oss. Och vi kommer inte att förstå den förrän vi också vänder denna längtan till det eviga, det ”bättre landet i himlen”.

Vi är kallade till Guds rike – till ett liv med Gud. Det gäller både här på jorden och i himlen. Och när vi tänker på dem som gått före oss, särskilt sådana vi saknar, så kan vi för dem tänka att de redan är framme. Det innebär inte att vi slutar att sakna, men kanske kan det vända våra tankar från sorg och självmedömkan till att själva längta efter att leva våra liv så att vi liksom i fjärran ser det himmelska och hälsar det med glädje den dag vi får nåden att ta det sista steget och få SE det som vi blivit lovade.

Och på vägen genom livet kan vi ta med oss de ord Jesus gett oss idag: ”Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”


Alla Själars dag – Söndag efter Alla helgon
Högmässa i Lenhovda kyrka
Texter 3 årgången: Josua 1:10-11, Hebr 11:13-16, Luk 20:37-38
Psalmer: 313, 308, 303, 169B 1-3, 172