Alla helgon – Älskad och saknad

Älskad och saknad. Vi närmar oss alla helgon – en helg med många bottnar. I kyrkans tradition finns berättelserna om alla mer eller mindre okända helgon – människor som levt sina liv som en förebild för andra både i sin tro och sitt sätt att vara människa.

Men vi tänker också på alla människor som levt, de som levt nära oss och som inte längre finns med i livet.

I folktraditionen är det i första hand det senare som är i fokus. Den älskade som fortfarande är saknad och som alltid kommer att vara det så länge vi lever. Gamla farmor, eller den goda vännen, hustrun, ja alla som levt, från dem som levt hela sitt långa liv till dem som knappt ens hunnit börja det innan livet tog slut.

På våra kyrkogårdar lyser det i höstmörkret. Varje ljus berättar om någons liv och andras sorg och saknad. Men också om hoppet om liv, också det som finns efter döden.

I kristen tro är det väldigt tydligt att evigheten är en dimension av våra liv som vi har inom räckhåll, ja levande inom oss. Genom Jesus Kristus, han som dött och uppstått – besegrat döden – för att ge oss del av det liv som aldrig dör.

Under Allhelgonahelgen finns allt detta med. Livet som det är, som det har varit och som vi tror det kommer att bli i evigheten, samtidigt som vi saknar dem som inte längre lever med oss.

För kristen tro är det självklart att tala om liv och död i samma mening. Det ingår liksom i livet att också döden finns. Men samtidigt är alltid livet större än döden. Eftersom Jesus har uppstått och besegrat döden finns döden inte längre bara som ett hot. Hotet om döden är visst allvarligt – det hotar våra relationer och vårt sätt att se på våra liv påverkas också. Men hoppet om det eviga livet är större! Det behöver vi lära oss att leva i och ta vara på.

I allhelgonatid är det inte fel att tänka särskilt på detta. Samtidigt som det finns de som är älskade och saknade i våra liv finns det alltid mer än så. Och deras liv har inte varit förgäves – vi bär dem vidare i våra liv också.

(text från 2012)

18 söndag efter Trefaldighet

Vad åtrår jag? Var finns min längtan? Vad söker jag efter? För jag är ju människa och som sådan har jag en inneboende längtan efter mer av det liv som jag ser. Jag vet ju att det finns mer i livet än vad jag kan se. Men det är inte alltid självklart att jag vet i förväg vad det är som jag söker efter.

När Jesus talar om himmelriket i dagens evangelium så gör han det utifrån två likartade bilder. En nergrävd skatt och en dyrbar pärla finns och väntar på att bli upptäckta. Den som hittar dem kommer att göra allt för att bli rättmätig ägare till dem. Men innan de är upptäckta är de endast en dold skatt, något att längta efter, utan att riktigt veta vad.

Tre ord vill jag plocka ut: Vägledning, Kraft, Kärlek.

I Ordspråksboken talar Gud idag till oss om bland annat vägledning. Att följa den väg som är Guds väg hör ihop med att lyssna till Guds ord, både de söta och underbara och de tuffare och svårare. ”Lyckliga de som följer min väg.” ”Lycklig den människa som hör på mig…” ”För den som finner mig finner livet och vinner Herrens välbehag.” När jag hör dessa ord vill jag verkligen bli lycklig genom att finna Guds väg.

I episteln möter vi lärjungar som med kraft förkunnar sin tro också i en motgång – på ett uttryckligt förbud att predika om Jesus svarar de utifrån sin tro: ”Man måste lyda Gud mer än människor.”

När vi lyssnar till Petrus ord om att lyda Gud före allt annat, så behöver vi också se att lydnaden till Guds ord och bud aldrig kan låsas fast vid en gång för alla färdiga synsätt på hur vi ska leva våra liv. Ser vi genom Bibelns och kyrkans historia så möter vi ständigt detta fenomen – människor som tror att de är färdiga med sin kunskap om Gud och försöker styra andra genom sina egna färdiga lösningar. Jesus mötte dem, Petrus och de andra apostlarna mötte dem, och vi möter dem också. Och – ibland är det vi själva som är skyldiga, när vi står i vägen för andras möjligheter.

I varje generation sker det något nytt. Hur möter vi det? Med öppen nyfikenhet eller med fasa? Vi kan tänka på föräldrar som i tid och otid talar om för sina barn att det var annorlunda förr – och därför bättre. Men de glömmer då bort att de själva en gång i tiden var unga pionjärer som tyckte att de möttes av rigida förståsigpåare (föräldrarna) som inte ville ändra något. Vi måste lära oss hur historien fungerar. För den upprepar sig lätt.

Därför är det viktigt att vi försöker förstå det här med himmelriket och skatten. Där din skatt är – där är ditt hjärta. Där ditt hjärta är – där är din skatt. ”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen” säger vi ibland. Vi kan säga det godmodigt om barnens självklara hängivenhet vare sig de talar om små detaljer i en berättelse från skolan eller bara om vad kompisarna gjort i går. Men vi behöver lära oss att detta gäller också i våra liv. Och det syns och det märks genom det liv vi lever.

Tro handlar om relation och kärlek. Relation till Gud, kärlek till Gud och kärlek till människor. Ungefär som en levande kärleksrelation mellan två människor som funnit varandra. De blir varandras skatt. Och deras liv tillsammans definieras av deras gemensamma kärlek -där alltid den andra är den viktigaste.

Det är inte annorlunda att finna den skatt som är den levande relationen med Gud. Det handlar ju inte bara om att upptäcka att Gud finns och att ”tro på Jesus”. Det handlar om att förstå att Gud tror på mig, att allt det som Jesus gjort handlar om att visa hur viktig jag är för Gud. Och att detsamma gäller varenda människa.

Allt börjar hos Gud. Där finns den skatt som är gömd för många, ända tills den blir upphittad. Kärleken kommer från Gud och visar sig framför allt genom det som Jesus är och gör och har gjort för oss. Det är inte abstrakt, för hans kärlek ända till döden är inte abstrakt. Hans uppståndelse är ett kärleksbevis från Gud till oss – som säger att vi har liv med Gud, ända in i evigheten.

I våra liv kan vi be om vägledning och kraft för vårt liv, för vår tro, våra relationer etc. Men utan kärlek är vi ingenting. Då är våra ord tomma, vår tro tom och våra liv ytliga och ihålliga. Hur fint det än ser ut.

Berättelserna om skatten och pärlan handlar om att finna denna kärlek och hålla fast vid den.

Genom Jesus, Kristus, vår Herre.

Från dröm till verklighet – eller – Gud är alltid här och nu!

Från dröm till verklighet – eller – Gud är alltid här och nu!

Jakob hade en dröm. På många sätt är drömmar viktiga. Ibland lever vi på ett sådant sätt att vi förtränger de känslor, längtan och behov som vi egentligen har. Men det vi förtränger kommer alltid fram på något annat sätt. Ibland kan våra drömmar berätta mycket för oss om vad vi egentligen söker – fast vi utåt påstår något annat.

Jakob hade en dröm. Bilden är lättast att ta till sig – bilden av stegen, rest upp mot himlen och mängder av änglar som går upp och ner. Men bilden talar för Jakob om att Guds närvaro inte är bunden till en plats någonstans långt. Gud kan vara lika nära var som helst.

Orden som Jakob hör i drömmen talar samma språk – de talar om Guds närvaro i Jakobs liv. De säger till honom att han aldrig kan fly från Gud, aldrig finna Gud någon annanstans än just där han är för stunden.

Tänk om vi kunde lära oss av detta! Gud är aldrig någon annanstans! Hans närvaro finns var som helst och överallt. Men vi själva är inte alltid närvarande. I vaket tillstånd lever vi ibland i en drömvärld som vi bygger upp som ett staket runt oss för att slippa se hur verkligheten egentligen är. Men i den riktiga drömvärlden kan vi inte dölja oss – vare sig för oss själva eller för Gud.

Så vad är verklighet och vad är drömmar? Poängen med berättelsen om Jakob är bland annat att vi inte kan hålla Gud borta från våra liv. Stänger vi av på dagen är det tänkbart att han når fram till oss på natten.

Jakob drömde att han såg en änglastege rest mellan himmel och jord precis där han sov. När han vaknar känner han en oerhört märklig känsla: här är en helig plats och jag visste inte om det! Han reser ett altare åt Gud där. Och jag tänker: Jakob tolkar platsen, marken, som helig, men kanske är det så att den heliga marken är inuti honom själv. För Gud säger till honom i drömmen: ”Jag är med dig och skall bevara dig, vart du än går…”

Änglarna finns med i berättelsen som ett bevis på att Gud är med Jakob. När han går vidare är de med, när han lägger sig nästa natt är de fortfarande nära – fast han inte ser dem längre, inte ens i drömmen.

Jag tror att vi behöver änglar. Vi behöver dem som en bild av vår omsorg om det liv vi lever och de människor som vi har omkring oss. Vi kan inte tänka på allt. Vi kan inte heller oroa oss för allt ont som skulle kunna hända oss själva eller dem vi älskar. När vi själva inte kan beskydda tar någon annan vid. För det är viktigt att våga släppa taget om alla de tankar som får oss att bekymra ihjäl oss.

Vi behöver änglarna som beskydd mot det onda som hela tiden kan ske i våra liv. Det är inte svårt att se ondskans ansikten överallt i världen. Någon vill oss inte väl. Men Gud har omsorg om oss. Änglarna är ett av hans sätt att tala om att han bryr sig, att han aldrig är långt borta från någon enda av oss.

I Bibeln finns änglarna med vid flera av de mest viktiga händelserna. Änglarna finns där Jesus är. Vi möter dem när de berättar för Maria om att hon skall föda Jesus, när de berättar för herdarna om att han är född, de är med när Jesus kämpar mot den ondes frestelser, de visar sig vid uppståndelsen och efter hans himmelsfärd. De finns vid alla dessa händelser för att markera Guds närvaro och att han har en plan med det som sker.

Det är bara vid ett tillfälle som änglarna verkar vara borta – vid Jesu död på korset! Men just där var det nödvändigt att Jesus gick ensam in i det mörka hotet, döden. Men änglarna är tillbaka vid uppståndelsen, för att vältra bort den stora gravstenen och för att berätta om den glada nyheten att Jesus har uppstått från döden.

Från dröm till verklighet

Jesus säger: ”ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.”

Ännu har vi inte fått se detta hända. Men detta ord kan ändå leva i oss som ett löfte eller som en dröm om något som en dag kommer att ske. Hur det kommer att bli vet vi inte. Men Mikaelidagen lär oss att Gud kämpar för oss och är med oss.

Eller utifrån Jakobs dröm: Stegen är redan rest mellan himmel och jord. Den står med stadiga ben i himlen och sträcker sig ända ner till oss på jorden! För inte kan det vara tvärtom! Då skulle vi ju kunna få för oss att söka efter stegen för att själva klättra upp till Gud. Men på himlastegen är det änglarna som vandrar, inte vi. Våra ansträngningar räcker inte så långt. När vi ska klättra uppåt brukar det snabbt bli en kraschvarning för högmod eller maktmissbruk. Sån tur att stegen är full av änglar som är på väg till oss för att hjälpa oss att förstå att vi, sådana som vi är, är älskade och önskade av Gud. Och Gud är nära. Också idag.


Mikaelidagen den 1 oktober 2017
Högmässa i Lenhovda kyrka
Texter tredje årgången: 1 Mos. 28:10-17, Uppenb. 12:7-12, Johannes 1:47-51
Psalmer 16, 773, 271, 728, 333