Ibland sägs det att vi inte ser längre än vad näsan räcker. För mig har det blivit så i verkligheten att utan glasögon ser jag bara bra på längre håll. Så det som finns precis framför näsan ser jag inte mer än suddigt. Å andra sidan delar jag det ödet med många i ”sån” ålder. Inget att tjafsa om.

Men i vissa sammanhang när det skulle behövas rejäl långsynthet (i meningen att se lite längre framåt i tiden) så ser man inte längre än näsan räcker. Idag känner jag det så apropå Svenska Kyrkans pågående omorganisationer och strukturförändringar. Många kan se att det behövs förändringar, kanske till och med stora. Men sen är det några som på något sätt anger tonen och alla andra följer efter. Koden för tillfället är ”förvaltning” parad med uttrycket ”större enheter.” Svenska Kyrkan behöver omstrukturera sig, det är säkert. Och många små administrativa enheter som samtidigt är pastorala (församlingar, pastorat) har i det läget inte lätt att överleva. Men samtidigt tvingar man alltför många in i alltför stora enheter.

Jag säger kort: När vi inom Svenska Kyrkan vågar skilja begreppen administrativa enheter och pastorala enheter åt, då börjar man se lite längre än näsan räcker.

Jag fortsätter att ”protestera” mot det jag inte tror är bra för framtiden. Jag vet att jag inte kommer att få gehör – i den här tiden som är. Men kanske längre fram. Det är lite uppgivet och samtidigt sturskt! Jag vågar ju mig att påstå att jag någonstans mitt i allt det här ser något de flesta andra inte sett! Men jag vet att några har det!