20 söndag efter Trefaldighet

20 söndag efter Trefaldighet. Det är inte någon typisk bloggrubrik utan en typisk Svenskkyrklig benämning på en av söndagarna under året. Några gånger har jag fått höra av någon av kyrkobesökarna att de skulle vilja kunna läsa mina predikningar efteråt. (Nåväl, knappast alla och knappast jämt, men ändå). Och här finns det plats, bara jag bestämmer mig att det finns tid. Fast när jag inte skriver ner predikan eller när det inte är jag som predikar blir det ju inget. Som de närmaste två söndagarna som kommer…

Vi människor är skapade som gemenskapsvarelser. Även om det finns ett oerhört starkt jag i många av oss, är det så med de alla flesta att de behöver andra.  Och när vi lever tillsammans sker det väldigt många oväntade saker. Människor möts, berör varandras liv, förändrar varandra, men ibland ställs tillvaron också upp och ner.

Alla dagens texter berättade om mänskligt tillsammansliv: Först Boas och Rut.
Rut: ”Hur kan du vara så god mot mig och bry dig om mig, fast jag är en främling?
Boas: Jag har hört talas om allt vad du har gjort för din svärmor… och begett dig till ett folk som du inte kände förut… Må Herren löna dig för vad du har gjort.”

Både Rut och Boas säger och gör saker som man inte förväntar sig. I Ruts land var hennes svärmor en invandrare utan släktingar. Men Rut följde henne tillbaka till sitt folk och övergav sitt hem för att själv bli en främling i ett nytt land. Det är detta som Boas ser och förstår – att han mött en människa som vågat allt för en annan, vilket hon inte hade behövt göra. Därför tar han emot Rut, drar in henne i sin familjegemenskap och Guds gemenskap, ber att Herren ska löna henne för allt gott hon gjort och ta hand om henne.

Vad skulle detta kunna säga oss?
– Att ta emot alla människor, varifrån de än kommer, och se dem som Guds älskade och önskade. Att göra det är inte alltid enkelt, – men det är något Gud ser och gläds åt, och det ligger en välsignelse i att göra det som är hans vilja.

I Apostlagärningarna hörde vi om kvinnan Tabita/Dorkas: ”Hennes liv var fyllt av goda gärningar och frikostighet mot de fattiga.” För det blev hon aktad och älskad av församlingen och sina vänner. Men hon blev sjuk och dog.

Församlingen reagerar med bestörtning. Hämta Petrus, han är i grannbyn! Han måste få veta om detta sorgliga. Alla sörjer den goda kvinnan som betytt så mycket för dem. Och Petrus ser deras sorg och han kände till vad Tabita hade betytt.

Här ser vi ett exempel på vad en människa kan betyda. Tabita tog hand om dem hon mötte, hjälpte dem utan att göra skillnad på folk. Det var ju så hon lärt sig genom allt det som församlingen berättat för henne om Jesus. Att följa honom var hennes bestämmelse. Men nu var hon död.

Men vad är det som händer? Genom Petrus tro och bön kommer Guds kraft in och gjuter in liv i det som varit dött. Tabita får livet tillbaka. Fast det inte ska kunna ske så händer det. Men så är det med Jesus – han är oberäknelig! Hans kraft är stor, fast vi är svaga och ibland vågar vi inte tro att han kan hjälpa oss när vi är i nöd. Petrus vågade trons språng – och Tabita kom till liv.

Vad kan vi lära oss av denna text förutom att Guds kraft genom Jesus är större än vad vi kan förstå?
Jo, att människors liv är värdefulla, oändligt värdefulla. Vi måste lära oss att vårda oss om det bräckliga människolivet. Se människor i nöd, och våga ta de steg i tro som vi ser behövs för att vi ska kunna hjälpa dem som Gud sänder i vår väg.

När vi vågar steget i tro kan också andra se och tro: ”Händelsen blev känd i hela Joppe, och många kom till tro på Herren.”

Jesus är oberäknelig! Till evangeliet hör också delar som vi inte hörde: Mark 3:20-21 När Jesus kom hem samlades folket på nytt, så att han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. [21] Hans anhöriga fick höra det och gav sig i väg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen.

Det kan vara bra att veta varför Jesus mor och bröder kommer – ”för att ta hand om honom.” Det tyckte att han gått för långt, de skämdes och ville hämta hem honom.

Men Jesus visste varför de kom – det ger lite mer ljus över det han sen säger, när folket kommer och talar om för honom att hans mor och bröder söker honom:

”Vem är min mor och mina bröder?” Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.” Sedan började han undervisa vid sjön igen.

Vad menar Jesus? Att han inte skulle kännas vid sin familj? Nej, han är ute efter något annat fast det låter illa att han verkar avspisa sina närmaste. Men han vet varför de kom. Han måste fortsätta sitt eget liv, sitt uppdrag.

Det har han runt omkring sig, framför och bakom: människorna som sökt sig till honom för att lyssna, få råd, fyllas av nytt hopp för sig och sina liv. Om dessa säger Jesus: det är de som är min familj! Allihop!

Jag tror att när vi ser att Jesus kallar människorna sin mor och sina bröder så visar han oss hur Gud vill att vi ska se på varandra. Vi är en mänsklighet och i den är varje människa viktig, skapad av Gud, älskad av Gud. För att vi ska kunna älska Gud – som vi inte har sett – behöver vi lära oss att älska varandra – inte bara dem som vi har närmast, inte bara dem vi har träffat och tycker om.

Varje människa på vår jord finns nerlagd i vårt uppdrag att älska så som Jesus har älskat oss.

 1 Joh 4:12 Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.

 2 Thess 2:16-17 Må vår herre Jesus Kristus själv och Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.

Allmänna fakta om denna söndagens predikan: 
20 söndag efter Trefaldighet den 21 oktober 2012
Högmässa i S:t Hans kyrka
Texter 1 årg: Rut 2:8-12, Apg 9:36-43, Mark 3:31-35
Psalmer: 288, 88, 298
Massor av körsång… 

 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.