2 söndagen i Påsktiden

2 söndagen i påsktiden den 27 april 2014. Predikan så som den skrevs, inte riktigt som den blev sen…

Hej Tomas! Du var ju inte där när det hände. Vaddå? Vi har sett Herren! Han lever! Han är inte död, han har uppstått.
–          Neej! Det kan inte vara sant. Det kan jag inte tro om jag inte får se det själv!

Tomas är vårt namn! För om vi skulle försöka identifiera oss med någon av Jesu apostlar skulle vi allihop varit han! Kan vi ta det? Stå ut med att för all framtid få tilläggsnamnet ”Tvivlaren”? Den som tvivlade när alla de andra trodde?

Men stopp där! Det här är faktiskt fel! Tomas är inte mer tvivlare än någon annan. Och definitivt inte mer tvivlare än de andra lärjungarna! Men han har hamnat i blickfånget därför att vi får möta en enskild lärjunge som ”råkat” vara någon annanstans när de andra som grupp mötte Jesus.

Jesus hade uppstått. Lärjungarna var samlade bakom låsta dörrar. Jesus visar sig för dem. Är med dem. Talar med dem. Och då försvinner deras tvivel. Innan dess hade det talats om att Jesus hade uppstått – men de ville inte tro eller kunde inte. De hade ju inte fått möta honom så här nära.

Precis detsamma händer med Tomas. De andra var steget före i mötet med den uppståndne Jesus. Men när Tomas fått se och känna att det verkligen var Jesus så utbrister han ”Min Herre och min Gud!”

Så varför göra så stor skillnad på Tomas och de andra? Det ska vi inte göra. Däremot ska vi vara tacksamma för Tomas. Hans frånvaro när de andra mötte Jesus blir en berättelse för oss om våra förutsättningar för att kunna tro!

En grundkärna i kristen tro handlar om Jesu uppståndelse. Vi påstår att han som blev korsfäst och dödad fick livet tillbaka – inte bara tillfälligt utan för all evighet. Hans uppståndelse är förutsättning för vår tro, och för att ta emot Guds löften om ett liv med Gud som räcker ända in i evigheten.

Men vad händer när vi säger till någon som inte tror att ”det är ju så det är!”? Ska vi förvänta oss att människor säger ”jaaa, så är det ju!”?

Nej, det är inte så det fungerar. Ingen kan leva på andra människors tro. ”Om jag inte får se… tror jag det inte.” Det är ord som vi alla vet inom oss är våra egna lika mycket som Tomas ord.

Tron uppstår i mötet med Jesus! Hur det mötet går till kan inte vi veta i förväg. Kanske är vi alltid mer eller mindre som Tomas. Vi behöver andras vittnesbörd om tron för att bli nyfikna – samtidigt som det gör oss skeptiska och undrande. Men det är bara när vi själva ”ser” Jesus som vi kan tro på honom.

Hur går det till? Säger inte Jesus till Tomas ”Saliga de som inte har sett men ändå tror.”? Och är det inte samma sak som Petrus skriver i dagens epistel: ”Ni ser honom ännu inte men tror på honom…”?

Genom två tusen år har kristna över hela världen burit med sig berättelsen om att Jesus har uppstått och visat sig för sina lärjungar. Och i berättelsen ingår Tomas tvivlande invändningar, precis som alla andra som genom tiden tvivlat på att någon kunde uppstå från de döda.

Var finns då vi i denna berättelse, så här långt efteråt? Ställer vi aldrig några frågor? Har vi aldrig några tvivel? Eller är känner vi oss mest som de som Jesus och Petrus talar om – de som inte sett men ändå tror?

Men även om vi inte har sett Jesus så som Tomas fick så är det ändå nödvändigt för vår tro att få se och möta Jesus! Hur intressant tron än kan vara så finns det alltid en mängd frågor som inte får några bra förnuftiga svar! Varför är det fyra evangelier som berättar om uppståndelsen – och de är inte ens helt eniga om allt? Och hur ska vi kunna tro på en Gud i den här världen så som den ser ut? Finns det några skäl för att vi ska tro alls?

Det måste det ju göra eftersom tron fortfarande lever. Den är ingen gammal teori som vi rabblar fram och tillbaka i sömnen. Berättelsen har luckor, det finns frågor som inte får några svar. Och den som vill ha de färdiga svaren för att slippa ställa några fler frågor riskerar att hamn i en fålla av fanatism där inga frågor eller ifrågasättanden längre är tillåtna.

Tänk så härligt det egentligen är! Vi får vara frågvisa! Vi får tvivla, vi får ställa de omöjliga frågorna till vår Herre! Tron är inte tillrättalagd och färdig. Vi måste möta den inom oss! Och Gud respekterar oss! Hela vårt djup med alla våra frågor ingår i det liv som Gud gett oss just därför att han vill möta oss där vi är närmast oss själva. Inte på ytan utan på djupet. Det är där vi får ”se” honom. Det är där tron skapas. Inte genom att någon av oss berättar för den andre om hur fantastisk just vår tro är.

(Med ord från Anders Piltz) ”Tack, uppståndne Herre, för att du inte vände dig bort från dina närmaste, trots att de inte lyckades identifiera dig förrän Tomas kapitulerade och uttryckte kyrkans tro, vår tro, min tro: ’Min Herre och min Gud!’”

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.