2 Söndagen i Fastan 2016

2 söndagen i fastan den 21 februari 2016. Om trons kamp. Predikan för Lenhovda kyrka.

 

All kamp tar på våra krafter! Både kampen med oss själva och  kampen med Gud. När vi firar mässa är det för att samla kraft, möta honom som ger oss den kraft vi behöver. Gudstjänsten är som en måltid som ger näring för att vi ska orka hela vägen. Därför påminns vi idag om orden som profeten Elia fick av Herren, när han i sin ensamhet och rädsla för förföljelse och död får uppmaningen: ”Stig upp och ät, annars orkar du inte hela vägen.”

Dagens texter berättar vad som behövs för att orka hela vägen, ja hela livet. Men ingenstans står det något om att lyckas. I stället berättas det om att ha med sig rätt saker på vägen, om att inte tro sig om att vara bättre än andra, och om kärlekens kraft att förändra och förlåta.

Till kvinnan i evangeliet säger Jesus: ”Dina synder är förlåtna… Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”

Jesus visar att det finns en väg till befrielse från den krampaktiga kampen, precis som Gud gjorde med Elia. Stig upp och ät. Gud prövar inte över din förmåga. Dina synder är förlåtna. Gud är trofast.

En viktig del av trons kamp är att våga släppa taget om sina egna rädslor, sina egna måsten, och närma sig Gud lika frimodigt som kvinnan närmade sig Jesus. Om henne säger han: ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek.”

Fariséen Simon som bjudit Jesus till en fest hade gott om mat. Men han fick lära sig att det finns ett helt annat sätt att tänka:

Lika viktigt det är för oss att äta oss mätta på mat är det viktigt att vi inte låter våra relationer svälta. Brist på kärlek, godhet och vänskap skapar hårda människor. Därför ”svälter” stora delar av världen i sitt inre – av att inte få näring i form av kärlek, omtanke, vänskap. Och det handlar inte om yta utan om insidan.

Vi har ett behov av att bli sedda, uppmärksammade, älskade, behövda. Men många har förväxlat det behovet med ytligt kändisskap i TV eller andra mediala sammanhang. Där handlar det aldrig om att se människorna som de verkligen är utan bara om att visa upp något man tror att människor vill se. Så fort de ser något mer spännande vänder de sig bort och rampljuset byts mot utanförskapets kyla.

Ett utanförskap kan ha många olika sidor. I Evangeliet mötte vi en kvinna som definitivt hörde till dem ”utanför”. Jag tror vi alla skulle må bra av att sätta oss in i kvinnans situation. Dyk ner till mänsklighetens botten. Känn hur det är att vara patrask i andras ögon, en som ingen vill vara med. En ”sån där!” En som Gud inte vill ha med att göra – och därför inte någon annan heller.

Allt det här vet du om! Du känner det rakt igenom hela din kropp och själ. Du känner blickarna, föraktet – och du har för länge sen vänt det inåt, mot dig själv. Men du har inte gett upp. Du har hört att det finns någon som brytt sig om sådana som dig. Det finns hopp, kanske… och om det finns någon sanning i det hoppet så finns det inget viktigare.

Efter att ha förödmjukat sig inför hela societeten, tvättat och kysst Jesus fötter en lång stund händer det något. Simon tittar surt ner. Jesus tittar upp och säger ”Dina synder är förlåtna. Din tro har hjälpt dig. Gå i frid”.

Inget mer

Var det inget mer?

Skulle inte hon säga något, be om förlåtelse, berätta om sina goda föresatser, om allt hon skulle göra…?

Gå i frid! Din tro har hjälpt dig!

Den här berättelsen borde lära oss några viktiga saker – (förtydligat genom några bibelord)

  1. Det är alltid Jesus som visar oss vad kärleken betyder och vad förlåtelsen är. /kärleken är nyckel till all förlåtelse/
    (1 Pet 4:8 Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna.)
  1. Handling är ofta mer värt än aldrig så många ord.
    (1 Joh 3:18 Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.)
  2. Därutöver kan vi lära oss något av Elia. Den store profeten som är rädd för sitt liv. Som kommer att gå under i öknen – men som inte gör det därför att Gud griper in. Gud tar inte bort öknen – Elia får själv vandra den långa vägen. Men han ger honom mat! ”Annars orkar du inte hela vägen”.

Så: Gå i frid, Gud ger dig allt du behöver för att gå vidare! Att våga lita på det är en utmaning och ibland en svår kamp mot frestelsen att ge upp. Men tron vet att Gud bär.
Texter 2 årgången: 1 Kung. 19:1-8, 1 Kor. 10:12-13, Lukas 7:36-8:3
Psalmer: 31a, 272:9-11, 358, 137:4-6

 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.