2 Söndag i påsktiden 2015

2 söndag i påsktiden. Vittnesbördet om uppståndelsen, om Jesus och tron. En predikan jag höll i Landeryds kyrka den 15 april 2012 (jag ska inte predika på söndag).

Små detaljer: Texter 1 årgången: Jesaja 43:10-13, 1 Kor 15:1-11, Joh 21:1-14
Psalmer vi hade då: 517, 663, 198, 155, 147

De som mötte Jesus efter uppståndelsen förstod att de fick vara med om något oerhört stort. Men det tog tid för dem att förstå vad det skulle innebära för dem och deras liv.

Så några gick ut och fiskade igen. Som om inget hade hänt. Det är inte ett dugg konstigt. Bara för att de fått en ny insikt om livets möjligheter, om vem som är Gud, och att Jesus uppstått från de döda innebar inte att de blev några övermänniskor.

Det är inte vi heller. Men Jesus vill något med oss:

”Ni är mina vittnen, säger Herren, min tjänare, den som jag har utvalt, för att ni skall få insikt och tro mig, förstå att jag är Gud.”
”Ni är mina vittnen, säger Herren. Jag är Gud, också i framtiden är jag densamme.” (Jesaja 43 v 10+ – ur dagens GT text).

Och Paulus skriver: ”Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för…”

Ni är mina vittnen, säger Herren till sitt folk i alla tider. Och Paulus vittnar om sin tro och det han själv fått ta emot av dem som undervisat honom. Från person till person i generation efter generation har vittnesbördet om Jesus Kristus förts ut till människor över hela världen.

Vittnesbördet är det samma som det var från början, precis som Gud sa genom Jesaja: ”Jag är Gud, också i framtiden är jag densamme.”

I evangeliet möter vi den första församlingens stapplande steg. Vittnesbördet om Jesu uppståndelse var så färskt att inte ens lärjungarna vågade känna sig säkra på sin sak. Några av dem tar upp sin gamla yrkesverksamhet, i varje fall för stunden. De ger sig ut för att fiska men får ingenting.

Det var knappast första gången Petrus misslyckades med en fisketur. Det är bara att komma igen en annan dag. Men allting var inte som förr. Någon säger till dem när de är på väg att ge upp: ”Mina barn, har ni ingen fisk?”

Fisken fanns där, men lärjungarna fick den inte. Inte förrän Jesus ingriper. Det kan väl knappast vara någon skillnad på högra och vänstra sidan av båten. Skillnaden är förstås Jesus!

Och när näten plötsligt är överfulla bara för att de kastade ut dem från andra sidan av båten kommer insikten – ”Det är Herren!” Bara han kan göra så här! Det var ju så han gjorde också när allt började en gång för några år sedan!

Det är tron som känner igen honom. Så med Johannes, som direkt häver ur sig: Det är Herren! Så är det med Petrus som utan att tveka häver sig i vattnet för att snabbast möjligt komma i närheten av Jesus igen.

Det som Jesus sedan gör med lärjungarna där på stranden är det typiska – måltiden. Jesus ger, Jesus delar ut så att de blir mättade. Han låter dem förstå vem han är genom att finnas till för dem. Som han gjort så ofta förut, som han gjorde vid nattvardens instiftande – som han gör med sina lärjungar än i dag.

Jesus skapar tro! Jesus ger styrka och frid! Lärjungarna blev häpna över undret med den stora fiskafångsten, men framför allt fick de närheten till Jesus, gemenskapen med honom. Allt det som Jesus visste att de behövde för att växa i sin stapplande tro.

Också vi behöver växa i vår tro. Budskapet om Jesus och hans död och uppståndelse är nytt och stapplande i varje tid därför att det möter nya människor som behöver ta tills sig vittnesbördet om detta under som de allra flesta människor inte kan tänka sig tro på.

Men budskapet är ändå inte nytt. Det är en tro som förts vidare genom kyrkans förkunnelse och liv. I episteln talar Paulus om just detta, hur enskilda människors möten med Jesus förts vidare som en berättelse för andra att ta emot och lära av – för att också andra skall få möta honom.

”så är det vi förkunnar, och så är det ni har lärt er att tro”, säger Paulus. ”Ni är mina vittnen, säger Herren”. Dessa ord gäller också för oss. Det är varje tids kristna som ansvarar för att vittnesbördet om påsken, om korset och uppståndelsen förs vidare till människor så att berättelsen inte tar slut och människor fortsätter att leva sina liv i tron på honom som blev korsfäst och som uppstod.

Korset och uppståndelsen – det är ett glädjens evangelium som befriar människors liv från hopplöshet och självupptagenhet. Det behövs, därför att alltför många människor idag lider av brist på hopp eller är alldeles för upptagna av sig själva för att deras liv skall kunna bli till välsignelse och glädje vare sig för sig själva eller för andra.

Därför vill jag påstå att det är vi som kallar oss kristna idag som är ansvariga inför morgondagens människor. Det gäller att vi inte tar död på tron genom att tro att det är någon annan än vi själva som har ansvaret för att tron förs vidare.

Gud utser alldeles vanliga människor till sina vittnen. Och han tar hand om sina lärjungar också idag.

Hans lärjungar fick ingen fisk – förrän han sagt åt dem att lägga ut näten på andra sidan båten. Och då kom de ihåg hur allt började. Och det fortsätter än idag. Med vanliga människor. Oss.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.