2 söndag i fastan

2 söndag i fastan. Predikan från 2005. Jag är predikofri och får leda mässan och ta emot ny präst, nya kyrkvärdar mm…

Texter 3 årgångens: Jesaja 61:1-3, Hebr. 11:23-27, Markus 14:3-9

Kyrkans historia är som mänsklighetens övriga historia en komplicerad storhet. Idag vill jag tala om människor och deras tro. Kyrkan är full av vittnesbörd om människor som levt sina liv nära Gud och som också utmärkt sig på något sätt genom sin tro. Somliga av dem har fått sina namn nerskrivna och omtalade så ofta att många känner till deras namn. Andra har inte ens fått sina namn nämnda. Men de finns ändå där, lika viktiga med sitt vittnesbörd om den tro som aldrig ger upp.

Tron är viktig. Tro är ju alltid något mer än summan av våra antaganden om livet, Gud och oss själva. Genom tron finns det en medvetenhet om sidor i vårt liv som ingen annan kan se – utom Gud. I tron finns det både en säkerhet och en osäkerhet. Tron är nämligen inte statisk, aldrig färdig utan alltid på väg. Därför kan inte tron låsas in i färdiga formuleringar eller en gång för alla bestämda vett- och etikettsystem.

Det borde den här söndagens olika texter kunna förklara för oss. För här har vi mött tre helt olika typer av uttryck för tro. Alla är lika viktiga, för de säger något om hur vi är olika som människor.

Först möter vi Profetens budskap:
Profeten är uppfylld av sitt möte med Gud och det uppdrag som Gud gett honom. Han vill berätta, fylla sina åhörare av samma härliga Ande som han själv fått ta emot. Också de måste få upptäcka det fantastiska som Gud ger dem som tror på honom. Hör bara!:
”Herren Guds Ande fyller mig, ty Herren har smort mig. Han har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, …att trösta alla som sörjer…lovsång i stället för modlöshet.”

Allt detta vill profeten ge till dem som vill ta emot. Tänk er att det finns hopp, det finns tröst, det finns en möjlighet att undvika hopplöshetens surträsk – och få sitt liv uppfyllt av lovsång istället.

Profeten är som en pingstpredikant – ivrig och uppfylld av längtan efter att alla andra ska få veta hur stort det är att vara med Gud.

I episteln mötte vi teologens reflektioner (och med självsvåldiga tillägg av predikanten dyker ordet tro upp i varje mening:)
I tro höll Moses föräldrar sitt nyfödda barn gömt…
I tro lät de sig inte skrämmas (av kungens påbud…)
I tro vägrade Mose (som vuxen…)
I tro ville han hellre fara illa tillsammans med Guds folk än ha en kortvarig glädje av synden.
I tro såg han fram mot lönen som väntade…
I tro lämnade han Egypten…och höll ut, därför att han liksom såg den Osynlige.

Den sista meningen är den som visar teologens reflektion över Moses handlingssätt – ”han liksom såg den Osynlige”. Tro är ett sätt att se Gud – och kanske är det så att endast trons ögon kan se Gud där ingen annan ser honom.

När vi möter Jesus befrias även tron från underliga onödigheter: Hela berättelsen om kvinnan med nardusbalsamen berättar nämligen om tro: (Alltså lägger jag till ordet…)
I tro kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över Jesus huvud.
I (sin) tro blev några förargade och sade…vilket slöseri med balsam.
I (sin) tro tyckte de att man kunde ha fått mycket pengar för oljan för att ge åt de fattiga.
I (sin) tro grälade de på kvinnan för hennes slöseri.

MEN Jesus visar hur tron måste leva, inte göras till färdiga formler eller åsikter. Tron handlar inte om att hitta gränser utan om att öppna stängda dörrar.
Var befinner sig tron i vårt liv? Vi behöver lära oss att se bakom handlingen, se var tron befinner sig, se hur den lever i människan. Därför säger Jesus till dem som grälade på kvinnan:
Varför gör ni henne ledsen? (I sin tro) har hon gjort en god gärning mot mig.
I tron vet ni att de fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men
I tron vet ni att ni inte alltid har mig synligt hos er. I tron ser ni vad ni ska göra…

I tron såg kvinnan vad hon skulle göra. En kärlekshandling, ett bevis på tillgivenhet. Hon hade inga ord, inga teologiska utläggningar att ge till Jesus, inte heller hade hon profetens andefyllda budskap att ge till lärjungarna. Men hon finns ändå där i raden av trons vittnen. Alla sådana trons vittnen kan berätta om vilka svårigheter som de fått gå igenom för att behålla sin tro och sin frimodighet. Vi minns denna kvinna och hennes kärlekshandling mot Jesus därför att det inte var en passande handling och därför att andra i hennes närhet reagerade negativt – och förde också över den reaktionen till Jesus. Men Jesus tar inte emot dem som förfasar sig över sådant som de inte begriper. Han ser rakt igenom både de fina fasaderna och de bräckliga.

”Sannerligen, överallt i världen, där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.