2 söndag efter Trettondedagen

2 söndagen efter Trettondedagen. Kan jag få lite vatten att dricka?

Alla blir vi törstiga ibland. Men vi kan inte be vem som helst om vatten. Vi kan inte heller tilltala vem som helst, hur som helst.

Jag tror att vi ibland tänker att vi lever i ett samhälle där alla har samma värde. Ingen är för stor, ingen är för liten. Det är en viktig tanke. Och inför Gud är vi alla lika. Men vi människor har ofta fastnat i kulturella fållor, där traditioner och olika värderingar gör att vi inte kan nalkas varandra hur som helst.

Det var inte annorlunda på Jesu tid. Men Jesus är annorlunda.

När han tilltalar den samariska kvinnan vid brunnen bryter han mot normerna. ”Hur kan du som är jude, be mig om vatten?” Frågan från kvinnan är berättigad. Men svaret hon får blir i stället en utmaning till henne att fundera över vem som ger vatten åt vem.

Sen talade Jesus med kvinnan om levande vatten, vatten som gör oss otörstiga för all tid, och om källan med ett flöde som ger ett evigt liv. Och han talade med henne om hennes liv. Från den stunden blev också hennes liv förändrat. Något hände i henne som gav henne en nystart, där hon inte skämdes för sitt liv och sin historia. Och hade hon kunnat psalm 235 hade hon säkert sjungit ”han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in…”

I Bibeln finns det många ställen som talar om vatten, om källor som inte sinar. Att vattnet kan kallas livets källa är också för oss en bild vi kan stämma in i. Vi vet ju hur viktigt vattnet är, och att det på många platser i världen saknas vatten.

Men begriper vi egentligen vad Jesus säger? Jag tror inte kvinnan förstod talet om flödet som ger evigt liv. Men hon ville ha det vattnet! Hon började ana att det fanns en möjlighet till ett liv större än det hon levde, och tog tag i det så fort hon fick chansen. För det är ju vad Jesus gör med henne – ger henne möjligheten att se sig själv med andra ögon, de ögon som Gud har för oss var och en.

I dagens epistel säger Uppenbarelseboken: ”Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.”

Det är vackert! Men kan vi egentligen begripa det så att vi kan förklara det? Och så att andra förstår?

Ibland är det ju faktiskt så att vi måste ta till andra sätt att förklara än de rent logiska. Ta exempelvis den här söndagens psalmer. ”Guds källa har vatten tillfyllest…” (236), ”Här en källa rinner, säll den henne finner!…” (246), ”Låt kristallklar källan strömma med det vatten som ger liv…” (298).

För mig berättar dessa psalmer om det som Jesus talade med kvinnan vid Sykars brunn om. Om det som sker i oss när vi tar till oss Jesus och det han gör med oss när vi tror på honom. Det handlar inte om vattenkällor. Inte bokstavligt. Men när vi ska beskriva det blir kanske poesin ett sätt att försöka förklara vad som händer när en människa får sitt liv förändrat och förvandlat.

Det är en berättelse om människors frälsning genom tron på Jesus Kristus. Förra söndagen sjöng vi ”livets vatten i en dopfunt, vittnar om att Gud är här…” (386). Det lilla vattenstänket vi fick över oss i dopet inspirerar här till att tala om floder av vatten som strömmar genom våra liv och ger det mening som räcker längre än för stunden. Ja det räcker ända in i evigheten.

Det beskrivs i poetiska termer. Kanske för att vi har en förkärlek för den sortens uttryck i vissa sammanhang. Men det handlar om något oerhört djupt och verkligt, nämligen våra egna liv.

Också vi kan vara som kvinnan vid Sykars brunn innan hon mötte Jesus. Vi kan vara osäkra på vilka vi egentligen är därför att vi har fått för många åsikter om oss slängda i ansiktet. Också vi kan leva på ett sätt som går på tvärs emot det som anses vara moraliskt riktigt. Också vi kan vilja hålla oss borta från andra för att slippa frågor eller stirrande blickar och viskningar bakom ryggen.

Men det gäller väl inte mig, tänker ni kanske? Jo, det gör det. Vi är delar av det liv som är mänsklighetens liv. Om vi tar till oss Guds synsätt på människan där ingen är varken större eller mindre värd än någon annan, då blir också vi delaktiga i människors liv var som helst och när som helst på jorden.

Överallt råkar någon ut för misstänkliggöranden – skuldbeläggande och dömande utan nåd. Hur var det med tåget som kraschade in i ett hus i Stockholm nyligen? ”Alla visste” ju vem som var skyldig. Eller hur? Har vi något med det att göra? Om vi frågar oss vad Jesus skulle säga – så blir svaret ja!

Vi kan inte gömma oss bakom fina fraser eller vackra fasader. En del av det elände som finns i världen beror ju på att vi människor tror att vi inte har med andra människors liv att göra. Men pröva gärna att säga det till Jesus då, och fundera över vad han skulle svara dig. Frågan kan exempelvis vara: ”Ska jag ta vara på min broder?”

Jag tror att en del av svaret finns i dagens evangelium. Jesus blandade sig i den samariska kvinnans liv. Genom att tala om vatten och källor som ger evigt liv gav han henne en inre källa och kraft som gjorde henne fri.

Resten av svaret är allt det som Jesus gör. Han kommer till oss därför att Gud vill ha med oss att göra. Varje människa är hans ärende. Och varje människa blir därför också hans utmaning till oss. Jorden är full av människor. Vi möter inte mer än en bråkdel. Men ingen finns som inte angår oss, inget liv för litet, inget för stort. Källan som ger evigt liv och som flödar i oss genom dopet, kallar oss att leda vattnet; dvs friheten i Kristus, glädjen och gemenskapen vidare till alla dem som ännu inget sådan vatten har.

2 söndagen efter Trettondedagen. Predikan i S:t Hans. Texter 2 årgången. Psalmer: 236, 230, 246, (781), 298.

 

 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.

2 reaktioner till “2 söndag efter Trettondedagen”

  1. Fint skrivet. Men med minus 10 grader ute idag så funderar jag på allt vatten som frusit till is. Kan vår och Guds kärleksvärme tina upp vår frusenhet?
    //Anna

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.