2 söndag efter Trefaldighet

2 söndag efter Trefaldighet den 9 juni 2013

Jag hoppas att vi alla vet hur det känns att få en god vän. Riktigt goda vänner ser på varandra med ömsesidig aktning, respekt och kärlek. Det finns en stor likhet mellan en nära vänskap och den kärlek som finns mellan människor som funnit varandra för att leva tillsammans. Det finns en trygghet som beror på tillit – vi behöver inte göra oss till. Jag behöver inte tänka att jag inte duger därför att jag litar på den andres vänskap eller kärlek.

Ingenstans i Bibeln tycker jag att vänskapen och kärleken finns så nära sammanflätade som i Höga Visan. Ständigt talar de älskande till varandra med orden ”min vän” –

”Vad du är skön, min vän, ja, du är ljuvlig!” (HV 1:16)

Vad har detta med vänskap och kärlek att göra med den här söndagens temarubrik ”Kallelsen till Guds rike”? Jo, väldigt mycket. När Gud talar till folket genom Mose säger han varför han har valt ut just dem – han fäste sig vid dem, han älskade dem  – och han ville hålla sitt löfte till deras anfäder – Abraham, Isak, Jakob.

Gud är personlig. Trots att han har dragit i alla skapelsetrådar från tidernas begynnelse – vare sig vi förstått det eller ej – så har Gud inte dragit sig undan oss och låtit oss vara. Det är en annan sak att vi ibland tror det. Ungefär som det kan vara i våra relationer med våra gamla vänner som vi inte hört av eller sett i många år. När vi väl möts är det som det alltid varit – vänskapen finns där hela tiden. Men bara när underhåller den väl märker vi av den på det sätt som gör oss trygga med varandra.

Vem ska vi tro på? Många ställer sig den frågan, men alla är inte beredda att ta itu med de möjliga svaren. I evangeliet berättas det dock om några sådana människor. Johannes döparen säger åt två av sina lärjungar att de ska följa en annan: ”Där är Guds lamm!” Och när Jesus märker att de följer efter honom frågar han förstås – vad vill ni? Och de har inte större sinnesnärvaro än att de häver ur sig ”var bor du?”

Men detta lilla försiktiga möte blir upptakten till hur Jesus samlar en skara lärjungar omkring sig. Som den han är går han inte runt och frågar människor om de har lust att hänga med. Till de första två säger han ”Följ med och se”. Till Filippos säger han bara ”Följ mig!” De förväntningar som fanns på en kommande Messias, och det sätt som Jesus självklart tog kommandot över deras liv gjorde dem både följsamma och utåtriktade! De följde Jesus och de talade omedelbart om för sina bröder eller vänner vad de funnit. Och de använder samma metod som Jesus när de möts av skepsis eller frågor: ”Följ med och se!”

Det går att säga att den kristna tron handlar om relation – eller är en relation. Relation till den Gud som skapat oss som relationsmänniskor – för att kunna utveckla vänskap och kärlek inte bara till varandra utan också till Gud. Och hur vi  än ställer frågan kring hur det går till hör svaret alltid ihop med något som är och finns hos Gud! På Heliga Trefaldighets dag talade vi om den enhet som finns hos den Gud som är både Fader, Son och helig Ande. Relationen finns där från början. Och när den relationen går ut i världen är det för att Gud inte vill att någon enda skall hålla sig borta från honom.

Det som vi ofta gör är att förneka vänskapen med Gud. Säga att han inte finns eller inte bryr sig. Vi vill ha bevis. Men ser inte att bevisen bor i oss. Vi som genom dopet tagits upp i den gemenskap som kallas Kristi kyrka har fått ett ytterligare sådant bevis. Guds kärlek kallar oss till gemenskap. Inte för att någon av oss är mer märkvärdig en någon annan. Utan för att Gud ser något i oss som han håller så högt att han utan vidare säger till varje människa – du är älskad, jag ville ditt liv, jag vill ditt liv både nu och i evighet.

Genom Mose säger Gud att han är trofast och visar godhet i tusen släktled mot dem som älskar honom och håller hans bud. Genom Paulus säger Gud att han på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda. Och att vi är kallade att formas efter den bild som Gud gett oss i och genom Jesus.

Tusen släktled är lång tid. För vårt korta perspektiv som oändligheten. Men för Gud är all tid den tid som är här och nu. Jesus sa inte till Filippos att han väl kunde hänga på när han hade tid och lust. Men den som svarar på Guds tilltal dras med i ett liv som innehåller alla de löften som Gud gett till dem som han älskar – oss människor.

Men det handlar inte om att lova oss guld och gröna skogar. För även om våra skogar just nu ÄR gröna, så hotar alltid någon katastrof komma över oss och vår jord. Översvämningar, torka, eldsvådor, olyckor, ensamhet, krig, sjukdomar, utanförskap, död. Ja allt detta är sådant som drabbar oss människor på olika sätt. Så när Gud lovar att på allt sätt hjälpa dem som älskar honom så är det för att ”nå det goda.” Nå, satsa, vilja göra och leva för det som är gott i världen. Så den kallelse till Guds rike som vi genom skapelsen och dopet fått av Gud är inte bara för evigheten utan för varje sekund, dag, månad och år –  och jag tror inte att han tänker sig att det enda vi ska göra är att sitta i stillhet och vänta.

Följ med och se! Det är inte bara hans utmaning till oss utan också hans kallelse och uppgift som vi fått att föra vidare till andra – ”Där är Guds lamm!”

 

 

 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.