14 söndag efter Trefaldighet

14 söndag efter trefaldighet – i år, 2017, valdag i Svenska kyrkan. Det är en perfekt söndag att ha kyrkoval på. För det ska handla om enhet och kärlek och tro – för det är väl det som är kyrkans uppgift och budskap?
Följande predikan skrev jag redan 2005, redigerade och höll 2014 men i år är jag predikoledig så jag bara noterar att här finns det en predikan för kommande söndag.

När skall världen börja tro på Jesus?
När ska människor förstå att de är älskade av Gud?

Jesus säger i sin bön för sina lärjungar: Jag ber att de alla skall bli ett.

I dessa ord finns det tillräckligt med sprängstoff för hela kristenheten. Jesus har en oerhörd längtan och önskan att alla hans lärjungar skall leva i enhet med varandra – en enhet som kommer från honom och som för oss gemensamt till honom. Dessutom har denna enhet en stor betydelse för det uppdrag som Kyrkan har i denna värld – att människor skall komma till tro på Kristus och förstå att de alla, var och en är älskade av Gud.

Vi kan se det i Jesu ord och bön i evangeliet: ”Jag ber att de alla skall bli ett … Då skall världen tro på att du har sänt mig.”

”Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett … Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

Det är stora ord och viktiga ord. Men också svåra ord – det är bara att se ut över kristenheten.

Att tala om Guds kärlek utan att leva Guds kärlek har alltid varit en stor frestelse i kyrkans historia.

Kanske är det också därför det är så svårt att se denna enhet i praktiken. Redan i den första kyrkan fanns splittringstendenserna. Paulus uppmanar församlingen i Korinth att inte dela in sig i olika läger eller underhålla motsättningar i församlingen. Och så visar han oss en typisk splittringsmekanism – när människor dras till olika ledare och lyssnar för mycket på dem i stället för att söka Guds vilja. Det är ju så mycket lättare att låta någon annan tänka åt sig och tala om hur det går till att leva som kristen än att själv gå den långa, långa vägen för att lära sig av sina egna misstag.

Men det är bara Jesus som har blivit korsfäst för oss, och det är endast i hans namn som vi har blivit döpta. Det är han som är grunden och förutsättningen för att det finns någon kyrka över huvud taget. Det är han som har kallat oss till sig och kallat oss till att leva i ”sin enhet”.

Enheten är viktig därför att ”världen” behöver de kristnas enhet för att kunna tro och för att kunna förstå vem Gud är. Det är vad Jesus säger. Men denna enhet finns inte i praktiken! Den finns varken i den världsvida kyrkan som helhet eller i de enskilda delarna – inte heller i vår egen kyrka!

Svensk psalm 57 vers 3 uttrycker väl hur viktig enheten är – fast uttryckt som en kritik mot en kyrka som inte kan hålla ögonen fast vid sitt uppdrag:

”Med undran och med löje ser världen hur hon slits
av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.
Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred
om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.”

Kyrkan är inte till för sig själv, inte till för att vara en sammanslutning som stänger in sig i den gosiga gemenskapen eller de gamla traditionerna. Jesus poängterar detta i evangeliet. Han talar om sitt uppdrag – till världen och om församlingens (kyrkans) uppdrag – till världen och för världen.

Det är ingen mening att snegla utåt mot andra delar av världen eller försöka att hålla problemet från oss på det lokala planet genom att säga att det är Kyrkomötet och biskoparna som skall lösa problemen med all oenighet i Svenska kyrkan. Jesus talade någon gång om flisan och bjälken i ögat. Den som kommer ihåg vad den liknelsen handlade om vet att han menar att all förändring som vi önskar skall ske runt omkring oss måste börja med oss själva.

Ett intressant exempel på hur en bibeltext säkert kan användas till vad som helst finns i dagens GT-text. Den börjar som ett löfte till folket, om något stort som Herren skall göra:

”Den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen rämnorna och resa upp det som rasat, bygga upp den som i forna dagar…” (Fortsättningen handlar om att lägga under sig de gamla länderna och ödet som ska vända sig för Herrens folk Israel och bygga upp deras land och städer, …)  ”och de skall aldrig mera ryckas upp ur den mark som jag har gett dem, säger Herren, din Gud.”

Om vi ser den första delen av löftet utifrån vår egen kyrkas situation kan vi använda det som ett ord från Gud om att det inte är kört! Han kan mura igen sprickorna i både fasader och enigheter på djupet och bygga upp sin kyrka på nytt. Det kan också gälla för Svenska Kyrkan. Ett härligt löfte att ta till sig i tider då man undrar hur det skall bli möjligt att leva så att ”världen skall tro” och ”världen skall förstå” att Guds kärlek också gäller dem.

Men så kan vi tänka på Gazaremsan och den ständiga konflikten kring de ortodoxa judarnas bosättningar där – förutom hela konflikten Israel – Palestina. Jag är tämligen övertygad om att detta bibelord används av några som ett av ”bevisen” för att de har rätt att bo där och att Gud har lovat dem att de aldrig mer ska ryckas upp därifrån. Så blir bibelordet politik i stället för att bli något som berör den enskilda människans liv.

I varje tid finns det någon form av idé – en doktrin för den tid som är just nu. Det behöver inte vara en tydlig ideologi, det räcker med att människor berörs och påverkas av den, även om de inte vet om det.

Men i varje tid finns också Kyrkan med ett tidlöst budskap som handlar om frälsaren Jesus Kristus. Om vi nöjer oss med att hänvisa till vår egen kyrka, Svenska Kyrkan, så betyder det att vi har ett budskap att bära till den värld som vi lever i. Budskapet handlar om våra liv och om den Gud som genom Jesus Kristus visat att varje människa är älskad och efterlängtad av Gud.

Redan här börjar svårigheterna. Det tidlösa behöver alltid överföras till det tidsbundna. Det tidsbundna är ofta oerhört starkt knutet till sig själv eller möjligtvis till tider som nyss har varit. I kyrkans liv har det tidlösa budskapet ofta lindats in i traditioner som sen fått ett eget liv och till slut tagit över så att det befriande tidlösa evangeliet blivit förkvävt av tidens förpackning. ”Så har vi alltid gjort” – är ett uttryck för vår förkärlek till tidens förpackning, något som inte har ett dugg med vår tro att göra.

Kyrkans uppdrag är att vara ett ljus i världen, ett bevis på denna Guds kärlek. Bristen på enhet är och har alltid varit ett hinder för människors möjlighet att tro – och det är ett allvarligt hinder därför att det är vi själva som därigenom hindrar andra människor att komma till tro.

Kyrkohistorien visar att den organisatoriska enheten mellan kristna är en utopi. Vi behöver inte bli katoliker eller ortodoxa för att nå en kristen enhet – däremot måste vi lära oss ödmjukhet och öva oss i kärlek till människor som inte har samma sätt att tänka som vi själva. Bara det lilla skulle göra stor skillnad i vår Svenska Kyrka. Men vi kan inte förvänta oss att det börjar någon annan stans. Det måste börja hos dig och mig, och gärna här och nu.

I trons enighet kan vi tillsammans bekänna vår tro på Herren Jesus Kristus – i hans kraft och med hans Ande kan vi gå vidare.

— (Ursprung till detta är predikan från 2005)

14 efter trefaldighet
Psalmer för högmässa (exempelvis): 405, 663, 57, 721, 338.
Texter: Amos 9:11-15, 1 Kor 1:10-13, Johannes 17:18-23

 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.