14 Söndag efter Trefaldighet 2015

Jesus säger: ”bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.”

Dagens ”rubrik” – Enheten i Kristus – är en kallelse och en utmaning till varje kristen – och därför också till dig och mig idag:

Jesus ber för sina lärjungar. Det är en befogad bön, det vet han. Han ber för alla sina efterföljare i alla tider. Och bönen är att de skall vara i Gud! Han ber att vi skall vara i honom, och genom honom skall vi vara i Gud. Vi skall få del av den gudomliga enhet som finns mellan Fadern och Sonen. Och det är utifrån denna personliga enhet med Kristus, i Gud, som den Kristna enheten har sin utgångspunkt.

Det är lätt att se hur bristfällig den kristna enheten är i de yttre relationer vi har med varandra. Det finns olika typer av grupper och samfund som ofta har tvistat mer om petitesser än glatt sig åt den gemensamma enheten i tron på Kristus. Och den praktiska enheten med varandra är ofta väldigt liten.

Men ska vi då nöja oss med att ta emot enheten med Jesus och dem som vi har närmast oss? Nej, det är inte heller vad han vill. Han vill ju att de alla skall bli ett! De – det är alla hans lärjungar i varje tid. Alltså vi.

Vi kan inte lägga över uppgiften och ansvaret på någon annan. Det är din uppgift, min uppgift, allas uppgift. Och uppgiften börjas enklast med bön. Bön och åter bön om att vi själva och även andra skall få den ödmjukhet som Jesus visat oss. Bön att kunna se genom alla mänskliga olikheter och där finna en broder och syster – i tron på honom är vi ju alla genom dopet ett i Kristus.

Men uppdraget går längre än så. Det sträcker sig ut till alla människor av alla slag, nationaliteter, raser, hudfärg och religion. Gud är allas Fader, säger Paulus. Vi som genom dopet kommit in i hans kärnfamilj är inte hans enda barn.

Därför får bönen aldrig tystna. Bönen för världen, och bönen att vi ska få se vad vi kan göra för att världen ska vara en öppnare plats, en mer mänsklig tillvaro för alla människor.

Just nu kan ingen av oss undvika att se att världen varken är en särskilt öppen plats eller ger alla Guds barn en mänsklig tillvaro. Miljoner människor lever på gränsen till utplåning – på grund av andra människors omänskliga handlande genom krigets fasansfulla ansikte. Och inte nog med att deras länder blir omöjliga att leva kvar i, så stänger många andra länder, som kallar sig civiliserade, sina portar och menar att det inte är deras problem.

Men varje mänskligt lidande som vi möter – nära eller långt borta – blir genom vårt möte med det en angelägenhet. Det behövs bara en enda fråga för att förstå varför: Vad skulle Jesus ha gjort? Han som alltid tog sig an de sjuka och fattiga, som gjorde det tydligt för dem som kritiserade honom att det är de sjuka som behöver läkare, inte de friska.

Vår enhet är i Kristus, vi har den genom vårt dop, och vi lever i den genom vår tro och får näring av genom Guds ord och nattvardens sakrament. Men i Kristusenheten finns det en kallelse och en uppmaning till ett liv som genomsyras av Jesus själv. Den kallelsen och uppmaningen gäller mig, dig, och alla som vill kalla sig kristna.

Utmaningen är att alltid börja med Jesus. Och när vi blir villrådiga kan vi alltid gå till de beskrivningar som Paulus gett oss av ett kristet liv. (exempelvis Gal 5:22-23) ”Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet,  ödmjukhet och självbehärskning.” eller helt enkelt Fil 2:5 ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.”

Gud vill ju att världen skall förstå och tro på Jesus. Vi kanske inte får se det. Men vi får aldrig ge upp kallelsen att vara Jesu lärjungar i den värld vi lever i! Till det uppdraget hör att vara människor som lever av den kärlek som vi har fått av Gud genom Jesus! Jesu kärlek kallar oss att både se och handla så att världen blir en mer gästvänlig plats att leva i. Även om vi bara kan göra lite så är lite mycket mer än ingenting.

I vår tid är alla nyheter omedelbara. Vi kan se det som händer i en annan del av världen när det händer eller snart därefter. Och vi ser det och vi vet mycket mer om världen omkring oss än någon annan generation före oss.

Vi kan också medverka till att sprida kunskapen och berättelserna om det som sker, på gott och ont. Många använder sina krafter till att sprida lögner och dumheter också. Osanningar, fördomar och kärlekslöst avståndstagande från människor vi aldrig har mött är vanligt förekommande. Kriget – det som knäcker människor och deras liv – förs inte bara genom bomber och granater. Det förs också genom människors sätt att vara mot varandra och mot andra.

Också här gäller samma kallelse som i våra riktiga möten med människor. Att ge det vi fått i Kristus Jesus: Kärlek. Barmhärtighet. Vänlighet men också fasthet – att inte vika undan hatet, fördomarna och elakheterna. Att stå fast i Kristus är att ta emot det som han ger oss och ge det vidare.

För den kampen tar inte slut på den här sidan evigheten. Men vår tro är att också där är det Kristus som segrar till slut. För kärleken den övervinner allt. Och i Kristus är vi ett med Gud och förbundna med alla hans barn och allt skapat.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

(Predikan i Lenhovda kyrka 6 sept 2015)

påskens antependium kors1200

Del av påskens Antependium i Lenhovda kyrka. 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.