1 söndag i fastan

1 i Fastan den 9 mars 2014
Högmässa i S:t Hans kyrka
Texter 3 årg. 1 Mos. 3:1-13, Hebr. 5:7-10, Markus 1:12-13.
Psalmer: 238B, 137, 395, 240

Jesus drar sig undan, ut i öknen, bort från all offentlighet, ut i en miljö där ingen vill vistas längre än nödvändigt. Där ber han. Där samlar han sig för det uppdrag som han skall utföra. Och innan det kan börja kommer den stora prövningen. Evangeliet säger att han sattes på prov av Satan. Markusevangeliet är inte intresserat av att dra upp vilka prövningar han går igenom utan vill i stället konstatera att han består alla dessa prövningar.

Alla möter vi genom livet olika typer av prövningar och frestelser. De är ständigt där. Den gamla berättelsen om syndafallet visar oss hur lätt vi människor faller pladask när vi prövas och hur svårt vi har att välja rätt fast vi egentligen vet vad som är fel.

Vad kan då berättelsen om Adam och Eva säga till oss om detta? Vi tittar på den:
Det börjar med ett ifrågasättande av Guds goda plan.
”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården”?
Den listiga frågan är direkt avgörande för fortsättningen. Det var ju inte så Gud hade sagt. Bara nästan. Men bara genom att antyda att Gud kunde ha sagt att de inte alls fick äta av något träd blir samtalet direkt inriktat på att ifrågasätta Gud. För så dum kan väl inte Gud vara att han förbjudit allt gott?

Så lätt det är! När vi vill ifrågasätta något som andra anser som viktigt är det ett bra knep att gå så nära deras budskap som möjligt men spetsa till det så att det låter som vi återger sanningen – men nu låter den helt omöjlig att acceptera.

Fortsättningen av samtalet visar hur det går. Eva säger att de visst får äta av alla träd utom ett, men redan här har den ifrågasättande attityden färgat hennes tankar så att hon också utan att förstå det börjar ifrågasätta vad Gud sagt.

Nästa del handlar om förvrängning av Guds ord.
Gud hade sagt så här: ”Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.” (1 Mos 2:16-17)
Eva säger att Gud sagt: ”Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö!”

Den nästan omärkbara förändringen blir en förvrängning. Förvrängningen hjälper sen till att ifrågasätta ännu mer. Om Gud möjligtvis kunde ha sagt det så verkar det ju helt otidsenligt och inskränkt och det kan ju inte stämma in på Gud. För Gud är ju kärlekens Gud och skulle inte kunna säga att något så oskyldigt som att äta en viss frukt skulle vara förbjudit. Väl?

Sen späds förvrängningen på ytterligare: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon…”

Det blir inte bättre av att det ser ut som om ormen hade haft rätt och Gud fel. De åt av frukten, deras ögon öppnades så de förstod något som de inte förstått förut, och de ramlade inte ner och dog.

Hade ormen rätt, då? Fick inte Adam och Eva öppnade ögon och blev som gudar med kunskap om gott och om ont? Och från den dagen tog mänsklighetens historia en ny fart, som bevisade hur gott det var att vi vågade steget bort från alltför inskränkta påbud från någon som påstod sig vara Gud…?

Nej! Så var det faktiskt inte! Men det tredje steget börjar med lockelsen att själva få ”ta över” den roll som är Guds roll, och därigenom börjar också vår vandring bort från Gud.

Lockelsen att själv vara sin egen gud är inbakad i mänsklighetens historia genom de mest fasansfulla berättelser om omänskligt lidande vållat av omänskliga människor som trott sig ha gudars styrka och makt.

Och påståendet att vi inte skulle dö visade sig vara falskt. Döden började i den stund Adam och Eva åt av den förbjudna frukten. Döden från det paradisiska livet i närheten av Guds direkta omsorger är en början på ett liv för människan, ett liv under hot av en död som utplånar och förstör.

De öppnade ögon som Adam och Eva fick genom att äta av frukten gjorde dem medvetna om saker som de tidigare inte sett. Nakenheten till exempel. Men varför skulle de skämmas för något som Gud hade gett dem? Och varför vara rädda för att sanningen? Eller rädda för Guds närhet?

När Jesus vandrar ut i öknen och sätts på prov av Satan är det en direkt parallell till berättelsen om Adam och Eva i paradiset. Men Jesus låter inte någon lura sig att ifrågasätta Guds goda plan. Han är själv en del av den. Inte heller kan han acceptera att någon förvränger Guds ord för att låta det passa bättre in i hans egna planer.

Jesus accepterar den plan Gud har lagt fram. Han vet att det kommer att vara en väg full av smärta och lidande med döden som följd. Men det är hans väg – och han gör det för vår skull.

De mycket koncentrerade orden i Hebreerbrevet säger att Jesus är den som bringar evig frälsning. Han är den som gör det som Adam inte kunde – han följer Guds ord och bud ända intill slutet. Hans kors står därför som bilden av den död som Adam förde med sig – och samtidigt är det en bild av det nya liv som vi får genom den lydnad som Jesus visar Guds vilja och ord.

Därför talar vi om Jesus. Vi berättar om hans lydnad, hans lidande och död till uppståndelse och härlighet. Vi vågar tro att den som lever i tron på honom får del av det liv som Gud från början tänkt åt varje människa.

Våra prövningar kommer att finnas kvar. Och med dem möjligheten att falla eller stå kvar. Men Jesus har visat vägen. Det är stort. Tack Jesus för att du visade oss vägen. Amen.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.