Växa i tro – femte söndagen i påsktiden

Växa i tro. Vad kan det betyda? Kanske så här:

Du är skapad av Gud
Du är älskad av Gud
Du är utrustad av Gud
Du är utsänd av Gud

Orden skapad och älskad av Gud hör ihop! Han älskar sin skapelse. Guds storhet hindrar inte hans kärlek och närhet. Hos profeten Hosea talar Gud om att människorna drar sig från honom hela tiden – trots det älskar han dem: ”Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden.”

Skapad av Gud och älskad av Gud. Så älskade Gud världen, att han gav sin ende son. Vi bygger tron på personen Jesus, att allt han har gjort varit och är för vår skull. Han ger oss Guds kärlek. Och vi har fått uppgiften att ge den vidare. Därför behöver vi bli utrustade – vi behöver växa i vår tro så att vi kan fullgöra vår uppgift i världen.

Vi behöver bli utrustade för att bli utsända!

Uppgiften kan inte göras utan närkontakt med Jesus. Det är han som visar vägen. När vi ser hur han möter människor som inte har något hopp, inget värdigt liv att leva, ser vi hur han ger dem hoppet tillbaka, och upprättar deras människovärde. De hungriga mättar han, de svaga ger han kraft. Och vi vet – att det handlar om oss var och en – i varje del av vårt liv finns han med. I glädje och sorg, i medgång och motgång. Ser vi inte det?

Men det handlar inte om något som bara finns på ytan! Budskapet handlar alltid om att vi som människor skall hitta till djupet av vår mänsklighet. Det är där vi kan möta Gud – på samma plats som vi möter oss själva. Bara där vi är oss själva kan han nå oss. Och bara när vi är oss själva kan vi nå andra människor. När vi sett vilka vi själva är och vem Gud är, blir vi också utsända till andra människor med budskapet om att Gud också vill nå in i deras liv.

Därför kan aposteln Johannes ord bli ett budskap för vårt eget sätt att leva och en påminnelse om den sanning som finns hos Jesus: ”Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss.”

Gud vill vara oss nära. Med kärlekens rep drar han oss till sig – genom sin ande tar han plats i våra liv. Detta talar Jesus om i evangeliet – och lärjungarna begriper inte vad han säger.

”Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er.” Hjälparen är den helige Ande. Det är Guds heliga närvaro mitt i våra liv, det är den varma vinden som blåser in i våra liv så att de inte behöver vara unkna och illa luktande – utan i stället får vi med Andens hjälp växa i våra liv, växa i tron, kärleken, glädjen över att vara Guds barn.

Ballonger? Ja, varför inte använda en sådan bild:

Vi människor är som en påse ballonger i olika storlekar, färger och former. Formen finns där redan, tanken bakom vad vi ska bli finns där, allt som bygger upp ballongen är redan där – men inte förrän man blåser upp den blir ballongen sådan den är skapad till att vara.

Så gör Gud med oss genom sin Ande – blåser in sitt liv i oss så vi blir sådana som vi är skapade till att vara utrustade till att kunna bli utsända som hans vittnen i den här världen – och våra liv kan bli till den välsignelse som vi får genom att växa i tron på honom, Jesus Kristus vår herre. Amen.


5 söndagen i Påsktiden den 29 april 2018

Högmässa i Lenhovda kyrka

Psalmer: 86, 704, 251:1-2, 721, 162:1-3

Texter 1 årgången: Hosea 11:1-4, 1 Joh 4:10-16, Joh 16:5-11

3 söndagen i Påsktiden

Vad tycker du bäst om att göra? Tänk på en bild av det!

En bild som för en är självklar är helt meningslös för en annan. En som älskar bilar och motorer kanske talar om hästkrafter, hästälskarna talar om hästens krafter, – och det är bevisligen inte samma sak. Alla kan vi tänka i bilder på sådan som vi förstår oss på.

Jesus använde sig av bilder från sin tids vardag – han talade om får och herdar, om skydd mot faror, om tryggheten hos den gode herden. Det begriper inte den moderna människan särskilt mycket av, även om vi vet hur får ser ut. Men vilka bilder kan vi använda idag som berättar samma sak?

Jag har haft barn som gått i förskolan – dagis. Det är nog fler än jag som haft – och kanske har ni också varit dagisbarn? Här är en bild från förskolan: När föräldrarna kommer och hämtar sina barn sitter de minsta ofta i soffan tillsammans med sina vuxna ledare – ibland också i knät. Det är fullständigt naturligt därför att barnen är trygga. Fritidsledarna ser till barnen, vallar dem säkert på skolgården och i lekar och pyssel – och när behöriga ”hämtare” kommer för att hämta barnen får barnen gå hem till sin hemmatrygghet.

Så kan fritidsledarna på förskolan bli en bild av herdeskapet, det som Jesus talade om. Men det gäller bara för en del av det. För när Jesus talar om sig själv som grinden eller den gode herden så talar han inte bara om en allmän trygghet utan om ett liv som han vill ge åt dem han kallar sina får. Och detta liv är inte bara vårt liv idag eller i morgon utan också ett liv i överflöd!

Jesus använder faktiskt detta uttryck – liv i överflöd. Men han menar inte lyxliv utan ett liv som flödar över – av liv som aldrig tar slut. Den kristna uppståndelsetron bygger ju på detta – att Jesus har gått före sina får – öppnat grinden till det eviga livet, ställt sig själv på plats där så att var och en som kommer till honom skall få leva ett liv som flödar över – ända in i evigheten.

Det är ju därför som den kristna tron fortsätter att leva. Det beror inte så mycket på att människor dras till den trygghet som finns i att få vara med i kyrkans gemenskap. Inte heller därför att den kristna traditionen är så stark och levande för människor idag – för det är den faktiskt inte.

Profeten Hesekiel talar på denna söndag. Hesekiel säger att Gud ska leta efter de vilsegångna, hämta hem de bortsprungna, förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Därmed har han i princip tagit med hela mänskligheten. Inte bara dem som far illa utan också dem som inte vet av någon nöd. Precis som en bra herde gör för sina får – han tar hand om dem alla. Låter ju tryggt, eller hur?

Men det handlar inte bara om att konsumera trygghet och få lugn och ro och ”sen levde de lyckliga i alla sina dagar”. Så ser inte vårt liv ut och inte heller livet för majoriteten av människor på jorden. Men tillsammans med Jesus kan vi göra skillnad för andra!

Att vara kristen är att ha en tro på den gode Herden, Jesus Kristus – en tro som kan beskrivas exempelvis i trosbekännelsen som vi snart ska läsa tillsammans.

Jag tror att vi som är herdens lärjungar har ett uppdrag – att göra det han skulle göra, ta hand om de skadade till själ och kropp, se varje människa som vi möter som syster eller bror – som vi respekterar, hjälper i nöd, tar in i vår egen gemenskap, därför att det skulle Jesus göra.

Att vara kristen är att gå med Jesus – också i tider då vi undrar vart vi själva eller världen är på väg, också när vi undrar om något hopp finns kvar. Hoppet finns alltid – och den kristna tron håller fast vid att hoppet finns just genom Jesus.

Att vara kristen är också att verka för att tron inte tar slut när vårt liv är slut och vi får gå in i fårfållan för sista gången för att möta vår Herre i evighetens trygga famn.

Vi ska inte fastna i ett naivt trygghetsprat eller låta orden om kärlek och gemenskap bara bli tomma ord utan innehåll. Vi behöver lära oss att det är på riktigt. Vi, Jesus, Gud, världen, livet, döden, uppståndelsen, himmelriket – allt är på riktigt! Med Jesus är det så.

Och vi får vara med honom och sprida detta budskap genom vårt liv och vår tro, också när vi tvekar och är osäkra. Herden – Jesus är med. Våga tro det.

Korset är Livets symbol

Meningslös död. Det finns alldeles för många exempel på det här i världen. Och människor sörjer, gråter, kämpar mot känslan av att ingenting längre ger någon mening. Ibland ropas det i förtvivlan till Gud – varför? Måste det vara så här? Var är du Gud?

Jesu död ser ut att bli en av alla dessa meningslösa mord. Avrättningsredskapet står upphöjt på klippan, skoningslöst i sitt totala ointresse av att veta vem som hänger där just den gången.

Min Gud, var är du? Profeten Jesajas ord visar vägen: ”Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.” ”… han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna.” ”När hans elände är över skall han se ljuset…”

Det är märkligt att ett avrättningsredskap blivit en av de viktigaste symbolerna för liv! Korset där Jesus hängdes upp för att dö är inte de kristnas hatsymbol! Snarare en symbol som vi älskar att avbilda, att bära som ett smycke om halsen, att stanna inför i vördnad och eftertanke.

Men det är ju klart att utan Jesus blir korsets symboliska värde helt värdelöst. Kyrkans medeltida träkors gjordes säkert för att hänga i taket över koret eller altaret i den gamla kyrkan – som en påminnelse om Jesus som säger att när han blivit upphöjd skall han dra alla till sig.

Alla kors har sin egen historia. Jag har många.

Ett av de märkligaste kors jag sett har jag hängande i vardagsrummet. Det är totalt annorlunda – inte i formen utan i färger och utsmyckning. Men där hänger också Jesus – men hans kropp är avbildad genom flera olika typer av grafiska tecken – framför allt hjärtan. På baksidan av korset finns en lila fyrkantig plastbit som ser ut som en slipad sten. (Att jag äger detta kors är en helt egen historia).

Det är säkert så att somliga inte skulle tycka om detta lila och guldfärgade kors. Men ju mer jag tittar på det desto mer tycker jag om det. Det vill både vara konst och en berättelse om Jesus som frivilligt gick i döden för vår skull. Av hans kärlek blir vi befriade – inte för att vi blivit så kärleksfulla utan för att hans död på korset visar Guds kärlek till oss.

Nej, alla kan inte förstå detta. Redan från första början är det ifrågasatt som meningslöst nonsens.

Men profeten Jesaja berättar redan 700 år före Jesus hängdes upp på korset vad det skulle vara bra för:

”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led… Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, men Herren lät vår skuld drabba honom.”

Långfredagen är den ena halvan av den viktiga berättelsen om honom som burit alla världens synder på korset, för att vi skulle få liv genom hans död. Det blir tydligt först genom påskens under. Men där är vi inte nu.

Jesaja sa också: ”När hans elände är över skall han se ljuset.”