Vittnesbördets pris och traditioner utan innehåll

2005 höll jag en predikan på Annandag jul. Den kommer nu här, med introduktion och predikan i sin helhet, utan någon form av redigering, så det får du stå ut med. I morgon, Annandag jul – den helige Stefanos dag – 2017 – ska jag predika i Älghults kyrka. Men det blir en helt annan predikan.


INTRODUKTION
Denna helgdag kallas annandag jul eller den helige Stefanos dag. Egentligen är detta ingen juldag utan en helgondag som infördes långt innan julen började firas.  Men kopplingen till den 25 december, nämligen juldagen, har gjort att den fått vara kvar och bara bytt namn till annandag jul.

Här finns nämligen inget gulligt Jesusbarn eller änglar i höjden, ingen kejsar Augustus och Quirinius som var landshövding i Syrien. Här finns i stället en tydlig markering – att vittnesbördet från julens evangelium handlar om vår tro på Jesus Kristus som Frälsaren. Ingenting annat. Inga julklappar. Ett helt år till nästa jul. Fram till dess undrar kyrkans Herre hur det kommer att se ut i människors hjärtan i dag, i morgon och varje dag.

Predikan skall idag handla om:

”Vittnesbördets pris – och traditioner utan innehåll”

Att den helige Stefanos dag blivit kvar som en egen helgdag tror jag är viktigt. Det visar att den kristna traditionen inte alltid går hand i hand med det som finns runtomkring. Julens gudstjänster må vara de mest välbesökta på året men annandagen, denna martyrskapets dag visar hur det egentligen står till i Svenska Kyrkan.

Jag tror att vi kan se att vittnesbördet om Jesus Kristus inte hålls särskilt högt. Vi kan besöka den ena kyrkan efter den andra idag för att vara med på annandagens gudstjänst. Men ofta kommer vi till en stängd och tom kyrka. Gudstjänst firas på annan plats i pastoratet. Är det så? Jag ska ge er bevis: (observera, detta skrevs 2005 utifrån annat sammanhang än där jag befinner mig nu, men jag tror inte det blivit ”bättre”)

Jag roade mig med att läsa helgens predikoturer för Svenska Kyrkan. På Kalmarsidan finns det 17 församlingar med några fler kyrkor. Idag firar dessa församlingar sammanlagt 13 gudstjänster varav 4 av dem som julkonserter eller liknande. Sammanlagt alltså 9 ”vanliga” gudstjänster – fem av dem i Kalmar stad.

På Nybrosidan finns det 10 församlingar. Här firas 4 gudstjänster varav en som julkonsert. Summa 3 vanliga gudstjänster. På Emmabodasidan är det 4 församlingar, här firas 3 gudstjänster, samtliga med misstänkt jultema.

Summan av denna undersökning:

31 församlingar firar idag 20 gudstjänster, varav 8 musikgudstjänster eller konserter med julen som tema. Kvar är alltså endast 12 gudstjänster där man kan förvänta sig att det som hör till denna helgdag finns med. Skulle det vara likadant över hela Svenska Kyrkan skulle man kunna säga att den helige Stefanos dag firas i 38% av församlingarna.

Självklart hör detta till avdelningen kuriosa vetande, men om det är viktigt att den kristna tron och traditionen förs vidare kan det vara intressant att fundera över varför det blivit så. Kyrkorna är ju inte stängda utan anledning. Och även om det blir lite väl många gudstjänster att fira under julen så är det ju mest personalproblem och inte församlingsproblem – eller?

Jesus säger i evangeliet idag till sina lärjungar att de skall akta sig för människorna därför att när de börjar tala tydligt om tron med folket så kommer svårigheterna. Att bära vittnesbördet, evangeliet om Jesus Kristus vidare vad som än händer kräver mod och beslutsamhet.

Berättelsen om Stefanos handlar om vittnesbördets pris. Han hade lärt sig av Jesus. Han tog vara på löftet från Jesus om att inte bekymra sig för vad han skulle säga när han ställdes till svars för sin tro. I den delen av berättelsen som hör till dagens evangelium berättas det om hans visdom, hans ärliga tro och allt det goda som han gjorde, och samtidigt om människors misstro, avund, hat och lögner. Allt för att hans förkunnelse och liv pekade på något mer än vad som ansågs vara tillåtet att prata om.

Jo, det handlade om Jesus! Det har alltid handlat om Jesus. Det är alltid där motståndet mot tron är hårdast. Vi märker inte det när vi firar jul. Då kommer människorna ändå till kyrkan, för att höra de välkända texterna, psalmerna, sångerna, och känna traditionens vingslag. Det är förstås bra. Men jag misstänker att det egentliga julbudskapet går förlorat i alla vackra toner och mysiga stämningar. Det utmanar ju aldrig. Och om det blev utmanande skulle folket flytta sig till en annan kyrka till nästa jul.

Kan det vara så pessimistiskt? Kanske. Saken är den att vi inte har prövat. Vi låter julen få vara en folkfest, där allt finns med som ska finnas med. Men det är mest en tradition utan innehåll för det berör sällan på djupet, hur vackert det än är.

Det är ett problem. Vi vill ju att människor skall beröras av evangeliet, ja av mötet med Herren Jesus Kristus. Det är ju därför vi firar gudstjänst, för vår skull och för hela världens – ja i varje fall för hela församlingens skull. Och vi tror att människor vill bli berörda. Samtidigt vet vi att vittnesbördet om Jesus inte alltid tas emot.

Det har alltid varit så. Därför behöver vi som kyrka och församling öva oss i att vara tydliga med vad tron handlar om. Berättelsen om Stefanos och hans vittnesbörd som ledde till hans död är en viktig del av kyrkans sätt att se på sitt uppdrag. Det får aldrig bli så att vi släpper taget om honom som gett kyrkan uppdraget att berätta och leva ett liv i denna värld som utmanar och ger människor anledning till tro och hopp. Varken yttre hot eller våra egna traditioner får göras till skäl för att budskapet tunnas ut eller ursäktas. Vi måste kunna fira jul med fullsatt kyrka med samma stolthet som vi firar gudstjänst en helgdag då kyrkbänkarna gapar tomma.

Det är inte antalet människor som finns i kyrkan som är målet utan att varje människa ska ges möjligheten att nås av vittnesbördet om att Jesus Kristus är Frälsaren som fötts till världen, som dött på korset för vår skull och som genom sin uppståndelse visar oss vägen till det eviga livet.

Att tro är att äga ett hopp som inte tar slut. Vad som än händer är vi i Hans händer. Amen.

Guds rike är nära – 2 söndagen i Advent

Guds rike är nära! Med hjälp av psalm 39 vill jag bygga upp dagens predikan utifrån frågan: Hur kan Guds rike vara nära oss idag?

Guds rike är nära! Jesus löser ur vanmakt, ur synd och skam, ger oss sin kraft och frid.

Det finns gott om vanmakt, synd och skam i vår tid. Vi lever i ett informationsflöde som aldrig är tyst! Det är lätt att känna en vanmakt i bombardemanget av information om allt som händer överallt. Och vi blir lätt utmattade när vi ska försöka engagera oss i alla katastrofer, terrordåd, politiska skandaler, berättelser om människors maktmissbruk, sjukdomar och annat elände på denna jord. För ibland har vi ju fullt sjå med att orka med vårt eget lilla liv.

I detta ständiga flöde av information kan det vara svårt att urskilja ett budskap som grundligt kan förändra människors liv. Finns det något sådant? Och om det finns – var finns det och hur får vi del av det?

Det behövs ett budskap som inte matar oss med allt så att vi inte kan ta emot något. Det behövs något som inte slätstruket stryker oss medhårs utan går rakt in i djupet av vår själ.

Kyrkans budskap är det som Jesus gett oss att förkunna i alla tider, oavsett hur tiderna ser ut: Guds rike är nära! Jesus löser oss ur den vanmakt som vi självklart känner när hela världens alla behov och elände knackar på vår dörr och kräver hela vår uppmärksamhet. Ingen enda människa kan lösa alla världens problem! Och varje människas viktigaste uppgift är att vara sig själv! För bara där vi är oss själva kan vi finna en väg till andra – och vara till för andra.

Det är här Jesus vill koma in i våra liv. Han ger oss sin kraft och sin frid. Det är psalmens ord och det blir också resultatet när vi både lyckas höra och ta emot det budskap som Jesus ger oss också idag. Jesus ger sin kraft och sin frid – till den som vågar möta honom här och nu. Det är personligt. Det är nära. Och det måste vara så.

Guds rike är nära! Den som var bunden och trött och tom, frihet och glädje får.

Många människor idag är trötta och tomma. Och allahanda självutnämnda profeter försöker dra nytta av det och fylla människornas liv med ”sin grej”. Men riktiga profeter är det ont om – och det är kanske bra. Då kan vi studera de gamla profeterna. I dagens epistel berättades det om dem: Episteln – Rom:15

Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp.

Det finns alltså en möjlighet att lära sig något av dem som levt långt före oss. Kanske kan de hjälpa oss att finna friheten och glädjen i det liv vi lever i stället för att bara kämpa med tröttheten varje dag och känslan av att vara låst och inte komma någonstans i livet.

Paulus säger att profeterna kan undervisa oss så att vi får tröst och uthållighet som räcker för att vi ska klara av att hålla hoppet vid liv. Idag talade profeten Mika om en förhoppningsfull framtid där Guds rike kommit så nära att det börjat förändra människors liv så mycket att det inte ens finns några krig kvar att kämpa.

Vilken dröm! Är den vansinnig? Den kan verka ointaglig, men profetens ord står där som en fingervisning om att vi inte ska ge upp hoppet om vare sig våra liv eller denna världen. Guds rike är nära – det finns både frihet och glädje i det liv vi lever och Gud vill inte att vi förtränger det och bara ser det mörka och hotfulla.

Guds rike är nära! Öppna ditt hjärta i bön och bot, upplåt vart hemligt rum.

Det finns två enkla sätt att nalkas Bibelns ord om den yttersta tiden. Det ena är att ”gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån”… ”ty himlens makter skall skakas”. Som inför ett kommande oväder eller stora beslut i livet när människor utgår ifrån att allt kommer att gå ”käpprakt åt skogen”. Det handlar om rädsla. Och den rädslan kan ta sig olika uttryck. Gemensamt för dem alla är att rädslan blockerar våra möjligheter att komma vidare, att vara oss själva.

Den andra möjligheten är att vara trygg! Våga lita på Gud, också när jag inget begriper. Det finns en plats för mig i Guds närhet. Det räcker.

Men för att kunna vara trygg i tron på Gud krävs ett öppet hjärta. ”Öppna ditt hjärta i bön och bot, upplåt vart hemligt rum.” Denna uppmaning lär inte vara populär bland människor idag. Alla vill förstås kalla sig öppna för ingen vill kallas inskränkt. Men ett öppet hjärta som vänder sig till Gud i bön och bot – det är något annat. Det öppna hjärtat är öppet för Gud – öppet för att låta varje del av sitt liv genomlysas av honom. Också de delar som vi känner vanmakt och synd och skam inför.

Det är inte många som vågar det! Men det är ju det Jesus vill möta oss i – oss själva. Då blir Guds rike nära dig och mig – när han tas emot och ges plats i våra liv.

 

O Gud, du som i Jesus Kristus upprättar ditt rike,

Gör oss starka i tron, uthålliga i bönen och frimodiga i kärleken

Intill den dag då han kommer åter i härlighet.

Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen. (kollektbönen)

 

2 söndagen i Advent den 10 december 2017

Herråkra kyrka. Första årgången.

Psalmer: 111, 688, 39, 104:1-4, 490.

Söndag före Domssöndagen

Predikan för Söndag före domssöndagen 2017

Profeten Amos är inte lättsmält. Hans bok är fylld med Guds bekymrade stämma som talar till folket om deras liv, och om sådant som drar människan bort från Gud.

I Amos ord finns det plats för reflektion över hur det ska bli för dem när Guds rike kommer. Med samma fortsättning kommer det att gå illa.

”Den dagen, säger Herren Gud, låter jag solen gå ner vid middagstid och lägger jorden mörk på ljusa dagen.”

[11] Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd… utan efter att höra Herrens ord. [12] Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det.

Kanske vågar jag ställa frågan om inte dessa Amos ord kan talas in i vår tid? För visst irrar människor omkring idag mer än någonsin. Med teknik och nya vanor irrar vi omkring i världen, ibland bara genom våra datorer, men vi blir mer och mer rotlösa, historielösa, och utan förankring i både historia och det som kan kallas kristen tro. Samtidigt söker vi utan att finna – kanske därför att vi är så förtvivlat rädda för att göra oss stilla i oss själva.

Kanske är det dags för någon att säga: Tryck på bromsen, lär dig att använda avstängningsknappen också! Stanna snurret och kliv av för att i lugn och ro lyssna till ditt eget inre! Annars kan du aldrig höra och ta emot det Gud talar till dig.

Men det är förstås många som vill tala till oss om våra liv och allt det där som vi borde göra av dem. Den ena efter den andra av tidens ”profeter” avlöser varandra med budskap om kärlek, rättvisa, lycka, rikedomar, kändisskap, självförverkligande etc.

Jesus säger i evangeliet om allt detta:

”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. [21] Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”

Resten av evangeliet tydliggör vad han menar med att ingen kan veta eller peka ut exakt vart vi ska gå eller söka efter Guds rike. Svaret på vårt sökande är att finna inom oss – så säger Jesus. ”Guds rike är inom er.” – eller som man också kan översätta: Guds rike är mitt ibland er.

Detta betyder att vi kan finna Guds rike, möta Gud var vi än befinner oss. Mitt ibland oss eller inom oss betyder inte att det är vi som är Gud. Men Gud möter oss endast när vi är oss själva och han har gjort oss sådana att vi kan bära Guds rike inom oss trots vår ofullkomlighet!

Dopet – det som kallat och gjort oss till Jesu lärjungar är kanske det mest påtagliga beviset för oss att peka på för att visa vad som menas med att Guds rike är inom oss. I dopet planterar Gud sitt rike som ett frö inom oss. När fröet får näring så att det kan växa och bära frukt kommer det att hjälpa oss att leva våra liv som kristna, som Jesu lärjungar i denna värld. Dopet är som en inplantering av Guds rike i oss – gjord för att växa och ge frukt.

Paulus berättar i episteln om det stora i att veta att Jesus Kristus bär oss och räddar oss till sist – Guds rike är inom oss. Därför säger han:

”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus.”

Ingen av oss lyckas någonsin leva på ett sådant sätt att vi av oss själva uppfyller allt detta fantastiska som finns nedlagt i vår kallelse vid dopet. Vi söker – och ibland finner vi. Vi kämpar och ibland förlorar vi. Men som Kyrka kämpar vi tillsammans. Tillsammans i tron på att Jesus Kristus är vår Herre och frälsare tappar vi inte hoppet utan vågar hoppas både på det här livet och det kommande. Därför är Guds rike synligt mitt ibland oss när vi firar gudstjänst. Inte för det vi gör utan för att Gud är i oss och för att vi är i honom.

Därför avslutar jag med ord från Paulus i Fil 3:16

”Men låt oss fortsätta på den väg som fört oss hit.”